Hejsan allihopa. Ett tag sen jag skrev här, jag har ju varit på semester i MALTA med min mamma. Vi hade en super mysig tid där, men puuh så varmt det var. Minst 40 grader i skuggan. Jag blev väldigt intresserad av detta land, det fascinerar mig. Människorna var mycket trevliga och hjälpsamma. Men när vi landade såg det inte mycket ut för världen. Alla hus och byggnader såg ut som kopierade ur ett krigshärjat Iran eller Irak. Vi åkte dock förbi många fina trädgårdar med jätte många vackra blommor. Och jag fick för första gången se palmer, så häftigt.
Jag får dock återkomma om detta. Ligger i sängen, ska strax försöka sova. Dvs jag har min lilla dator och på den har jag inga bilder att visa från Malta, men håll utsik det kommer.
Egentligen vet jag inte vad jag vill skriva om, det är bara så himla många tankar i mitt huvud just nu. Jag vet varken ut eller in. Jag tänker på hur mitt liv har sett ut de senaste 7 åren. HERREGUD, jag blir iskall på att det är JAG som har känt allt detta. Det är jag som har suttit på den hårda sängen hos alla jour och fosterfamiljer jag blev placerad på. Med rakbladet i handen kände jag mig inte ensam. Jag skapade mig en falsk trygghet. Och den falska tryggheten skulle komma att bli min bästa vän genom åren. Det peppade mig när jag tog mina överdoser, den peppade mig att sluta äta, den peppade mig att göra mig själv illa på alla sätt som finns. Droger, alkohol, bältessängar, självmordsförsök, Bup psyk på Danderyd - avd 26 (akut) - omg jag minns det som igår. 17 år gammal och inlåst, 3 veckor senare dömd än en gång till vistelse på Karolinska ungdomsavdelning Magnus Huss, där jag blev kvar i 2 månader, Vare sig jag vill eller inte har detta präglat mig, utan dessa minnen och upplevelser hade jag kanske inte varit den jag är idag... Men min fråga blir då "Hade jag varit en bättre människa då"?
Två behandlingshem har jag oxå "avverkat"! Ca 1½ år på varje. MBC Söder och Ringshyttan. Men tyvärr måste jag säga att där jag spenderat mest tid är på psyk, främst avd M78 på Huddinge sjukhus. Som längst var jag inlagd 7-8 månader i streck, det var när jag väntade på att få komma till mitt andra behandlingshem. Jag var 21 år, ganska nyss fyllda. Herregud va ung jag var.
Så vad tänker jag på nu då? Suck, vad ska jag svara. Allt? Inget? Det har varit mycket tankar på döden den senaste tiden. Igår var jag och mamma på en begravning av hennes väninna. Det var väldigt fint och vackert, men sorgligt. Även fast jag aldrig lärde känna henne så blev jag oerhört rörd. Jag grät. Känslorna lixom bara svämmade över. Hoppas hon har fått ro nu. Jag har även gått igenom vissa saker/människor jag följt under årens lopp genom bloggar. Bla en mamma som förlorade sin 14-åriga dotter för drygt 2 år sedan. Hennes historia har påverkat mig starkt, det vet alla som känner mig. Jag var hemma hos hennes familj på ett-års dagen av flickans död. De hade öppet hus, för att lixom minnas henne. Det var mycket värdefullt för mig. Att på nått sätt få ett slags avslut på nått som hade berört mig oerhört. På gott och ont.
Jag undrar verkligen vad som händer när man dör. Jag tror dock starkt på att det finns nånting mer, inte att det bara tar slut och blir svart. Eller kanske så är det vad jag hoppas. Det enda man vet är att alla ska den vägen vandra en dag. Men jag tänker på sånna saker som "vem kommer hitta mig", kanske är den personen inte född ännu."vem kommer att ta hand om min kropp, nån måste ju göra det. Även tankar på att min mormor inte kommer leva föralltid har stärkts den senaste tiden. Hon fyller 84 år i år och vi är många i familjen som märker att det blir sämre med henne. Jag undrar hur jag kommer reagera, jag är rädd för hur jag kommer reagera. Men framför allt är jag livrädd att det kommer bli JAG som hittar henne död...Har aldrig sett en död människa och vet därför inte vad jag har att vänta mig.
Jag tänker på min lilla Nellie, idag var det exakt 1 år och 4 månader sen hon somnade in. Var tar tiden vägen? R.I.P mitt hjärta.Mamma och Nova saknar dig <333
Det roliga i alla dessa tankar är att jag nu SER en framtid för mig. Jag kan se mig själv längre fram än 3 månader i taget. Förut hade jag bara känslan av att jag kommer vara död. Jag kunde inte se mig själv längre fram i tiden än 3 månader. Nu har jag börjat leka lite med min fantasi. Jag försöker se mig själv om 2 år, 5 år och tom 10 år. Det är inte lätt men jag FÖRSÖKER och bara det är en seger i sig. Självmordstankarna då? Hm, jo jag skulle ljuga om jag sa att de var borta. Men det är på ett annat sätt nu känner jag. Förut blev jag LIVRÄDD så fort de dök upp, vilket de gjorde varje dag. När jag stod och väntade på tunnelbanan var jag ofta tvungen att krampaktigt hålla i mig i nått. Av rädsla för mig själv, att jag verkligen skulle ta klivet och hoppa... Tankarna kommer numera lika ofta - varje dag. Men på nått vis känns det som om jag ACCEPTERAR de nu - som tankar och ingenting annat. Detta är stort för mig. Med min diagnos är det mycket vanligt att tankar och känslor får en att agera destruktivt (vilket har gjort att jag har skadat mig m.m). Nu tror jag att mitt huvud och jag har kommit till insikt med att bara för man TÄNKER en sak, behöver inte betyda att man kommer att göra det. Jag menar hur många har aldrig tänkt på hur det skulle vara att döda någon? Men bara för det betyder det ju inte att vi alla är eller kommer bli kallblodiga mördare. Nej...
Jag tänker oxå mycket på om jag kommer få barn, när. Kommer jag få en partner som jag står ut med och som står ut med mig? Eller kommer jag vara ensam resten av livet. Om jag ska vara ärlig tror jag att även jag kommer hitta kärleken. När jag är mogon. Det finns en tid för allt, som de säger. Det sker när man är redo.
Igår såg jag på dokumäntären SiCKO. Oj oj oj, jag grät floder på slutet. Vilken bra film! Men den gör mig även rädd, livrädd. Att vi på 2000-talet kan behandla (eller ska jag säga inte behandla) våra medmänniskor på detta viset. Jag har aldrig tyckt om Amerikas politik och detta fick mig att formligen må illa. Jag rekommenderar starkt alla att se den. Som filmskaparen sa i slutet:
"Vi sitter alla i samma båt, antingen kan vi ro tillsammans eller så sjunker vi tillsammans"!
Och med de orden säger jag GODNATT. Imorrn ska jag iaf ta mig utanför dörren om det e fint väder. Kanske åker jag och badar. Måste ju passa på :)
GODNATT
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar