Mm, jag vet inte ens hur jag ska börja. Vad har jag att skriva egentligen? Nånting? De 2 senaste gångerna jag har varit på grupp terapin har det blivit tårar. Och väldigt mycket "titta ner i knäet och pilla upp trådar på halsduken". Jag antar att jag har en liten svacka, och det kommer säkert bli värre, tyvärr. Sen att jag blev vittne till ett självmord för en vecka sen har ju inte precis hjälpt (RIP).
Men det är mycket runt omkring. Mormor är fortfarande kvar på sjukhuset. Mamma opererades i torsdag, men kom hem redan på fredagen. Hon e stark min kära moder.
Om en vecka fyller jag år och jag har blandade känslor inför det. Både JAG VILL INTE och DET ÄR OK, att fylla år asså. 25 jävla år blir man, halvvägs till 50.
Jag måste titta mig i spegeln, nypa mig hårt i armen, för att faktiskt inse, att jag lever.
Jag trodde garanterat att jag skulle vara död, att jag aldrig skulle få uppleva 25 eller kanske tom 30 bast. Ja, för sakta sakta kan jag börja se en framtid ta form.
Och en liten del av mig blir sådär pirrig i magen. Vad kommer hända då? Vem kommer jag träffa? Hur kommer mitt liv se ut.
Jag kanske låter kall och taskig när jag säger detta, men det högg i magen på mig när jag häromdagen fick reda på att min ex-bästis (från R-H) har fått en dotter. Och på en gång fick jag panik. Ingen luft, och allt bara väller över mig. Herregud vad har jag uppnått på de här snart 3 åren utan ett beh.hem? INGENTING! Och inte ens en jävla unge har jag kunnat gjort. Jag vet inte varför jag reagerar såhär, men det känns som att bara man får barn - DÅ HAR MAN LYCKATS! Jag vet att det inte är så, men det KÄNNS så. Tankar om att min mamma precis fyllt 25 år när hon fick mig spelar oxå roll, och hon kan ibland små lé och säga "Sätt igång å producera nu da, jag vill ju bli mormor..." Och jag vet att hon inte säger det för att såra mig men jag får ännu mer panik och det känns som att hon med de orden säger att jag har MISSLYCKATS.
sorrow waited, sorrow won.
I live in a city sorrow built.
It's in my honey, it's in my milk
Ja ja. Jag vet inte hur allt detta kommer sluta. Imorrn e det vårdplaneringsmöte för mormor och det e lite skräckfyllt att delta i ett sådant och att det för en gångs skull INTE handlar om MIG!
Men jag hoppas att det kommer gå bra. Innan ska jag åka till Tumba med mamma och jag ska få en för tidig födelsedagspresent. Åhh vad glad jag blir, hon är för snäll lilla mammsen ♥
Maten går upp och ner. Det är verkligen allt eller inget. Nu har jag varit helt jävla pank i över 3 veckor. Jag har typ levt på 2-4 ägg/dygn och därför var det kanske inte så konstigt att jag höll på att svimma på sjukhuset idag. Jag gissar på att jag även håller på att bli sjuk, har mega ont i halsen. Great, det slår säkert lagom till på födelsedagen. Jag ska iaf bjuda på tacos. Gud va länge sen jag åt det, ja 3 år sen sist faktiskt. På beh.hemmet var det. Åhh det e så gott. Yes, imorrn e det penga-dags. Men det e nästan bara irriterande för jag vet att jag kommer bli pank inom en vecka igen. Hur länge kommer jag orka ha det såhär?
Läste igenom massa med brev och vykort från åren 2005-2008 och ja, jag grät. Det e så mycket jag har varit med om, så mycket jag har utsatt mig själv och min familj för. Hur kunde jag. Hur kunde jag överleva? Så många människor som har passerat mig, en del är jag tacksam för att slippa, en del saknar jag. Kommer jag någonsin få en bästa vän?
Nova mår iaf hyffsat. Men hon e uttråkad. Jag vet att jag inte leker med henne som jag borde. Jag vet att jag borde ta en halvtimme varje dag och sätta mig på golvet och leka med henne, men jag orkar inte. Istället får jag orka med hennes ylande och hennes besvikna blick som jag undviker. Mammas ♥, hur skulle jag klara mig utan henne?
Men jag kan både glatt och stolt säga att det är en sak som har fungerat sen jag startade det, den 1 september, och det var ju att jag ska MINST en gång i veckan ta mig tid och arbeta med mitt "projekt" och tro det eller ej, men jag har inte hoppat över en enda gång. Eller jo en gång men då tog jag det dagen efter istället. Och det är jag mycket stolt över. Jag har även träffat min mentor en gång och ska träffa henne igen om några veckor, jag har mejlat henne mitt arbete, och hon tycker hittills att det är bra. Mm nä jag ska inte säga för mycket. Ni kanske har luskat ut vad det e jag gör. Om inte så måste jag säga att jag ännu inte vill avslöja VAD det är, men inom en snar framtid hoppas jag på att jag kommer kunna göra det ;)
Ja det blev en hel del skriv nu, jag behövde nog det. När jag klickade upp bloggen kändes det bara som om jag skulle skriva nån mening men se där, det blev lite fler meningar.
Än har inte hoppet svikit mig helt. Jag ska fortsätta denna kamp till ett bra liv. Med eller utan barn, man kan faktiskt må bra ändå. Och för att vara ärlig så är jag nog glad att jag inte har fått några kids ännu, för riktigt så stabil är jag inte ännu. Och jag menar, genomsnittsåldern för förstföderskor i sthlm är ju 33 år, så då har jag 8 år på mig, he he he ;D
Och mycket kan hända på 8 år!
TA HAND OM VARANDRA, MEN FRAMFÖRALLT - TA HAND OM DIG!
KRAM & PUSS
/BECKA
1 kommentar:
Hej Becka, vill bara skriva några ord om barn. Du är verkligen inte misslyckad som inte har barn vid 25! Jag har två fina vuxna barn som jag fick när jag var 32 och 36 år, och har fått bli farmor till två underbara små gullisar. Så...du har så mycket tid på dig att föda barn! Dina blivande små väntar lugnt medan du hittar fotfästet här i livet igen!
Kram, Margit
Skicka en kommentar