Vackert.

Jag lyckas blunda,

för en sekund

kan jag känna en mening med att fortsätta.

Kampen om ett normalt liv,

får mig att ta nästa kliv.

Med tunga andetag,

som svider

reser jag mig upp och

säger högt:

Än är det inte försent.

Allt har bara börjat...

Det här funkar inte, självhatet är för stort.

Faaan, jävla skit. Ja nu har jag återigen "vaknat" och ser nu hur alla de senaste månadernas leverne har förstört både min kropp och själ. Detta måste få ett slut nu. Jag vet att jag kan. Problemet är att jag märker att jag inte längre kan leva på det - att jag kan, utan, nej, det har gått så långt nu att JAG MÅSTE!

Jag hatar min jävla ätstörning så mycket att jag finner inga ord. Asså bara den senaste månaden har jag köpt ÄCKEL OCH SKIT för ÖVER 600 spänn. Och jag har tryckt i mig allt oxå. Fan va förbannad jag är. När lät jag det gå såhär långt? För 3 år sedan var jag på god väg. Minus 15 kg på vågen och min kropp mådde bra. Vad var det som gick fel. Så fel.

Jaja, jag kan inte tänka på det längre. Jag måste fokusera på NUET. För jag lever NU och inte DÅ. NU kan jag faktiskt se till att jag sätter ett stopp över detta. Jag vill inte må såhär längre. Fan, jag måste än en gång sätta på mig boxhandskarna och slåss för mitt liv.

Men jag ska klara det.

Självhatet är som sagt var på högsta nivån. Jag kommer på mig själv att ibland tänka att jag faktiskt önskar att jag hade fortsatt att skära mig istället för att stoppa saker i munnen. Jag äcklas av mig själv och min kropp hela tiden. Det är mycket svårt att duscha, jag drar ut på det. För det finns inget som är så hemskt att inse när man står där och tvättar sig att "fan, nu når jag inte dit, jag kan inte böja mig...blablabla..."

Jag har inte ställt mig på vågen på över en månad för jag har velat blunda för sanningen. Sanningen är den att det GÖR ONT. Så jävla ont.

Advent står för dörren och jag måste erkänna att jag har fått det så mysigt här hemma nu. Jag bytte köksgardiner idag  och fick även upp min lysande ängel jag köpte på RUSTA! Jag har även lagt på juldukar på vardagsrums och köksbordet.

Imorgon ska jag sjunga på högmässan med kören. Och vi ska sjunga så många fina sånger att jag ryser. Funderar vad jag ska ha på mig, men återigen kommer självhatet fram och säger "Du ska fan inte visa dig offentligt, du är så jävla äcklig. Göm dig ditt fetto".

Men jag vill ju vara med att sjunga, så jag sväljer den klumpen och sätter i vanlig ordning på mig kolsvarta kläder ihopp om att jag kanske ser en millimeter mindre ut. "Ha, det kan du inbilla dig ditt freak. Du borde sluta äta helt för att överhuvudtaget få andas och ta del av denna värld".

Mm, jag och SJÄLVHATET har en ständig dialog i mitt huvud och jag blir livrädd.

Efter högmässan ska jag åka direkt till hemmet där mormor fortfarande bor. Det är adventsfika där. Mamma och syster ska oxå åka dit. Det blir lixom mitt 1:a advenstfirande. Jag ser fram emot kvällen sen för då har jag bestämt mig för att tända det första ljuset, sätta på julmusik och krypa ner i soffan med en bra bok.

Hoppas även på att mina små bäbisar kommer hålla mig sällskap ♥

Jag tänker på hur många år allting har tagit för mig. Hur många personer, vänner, läkare, psykologer, terapueter, familjen som faktiskt har trott på mig. På att jag faktiskt skulle vinna över mörkret och blodet.

Fast, enligt mig är kampen inte över ännu, men jag måste ju hålla med om att det är en stor förändring nu än vad det var för tex bara ett år sedan. Förra året var jag inlagd nu. Blev inlagd den 8 september(09) och utskriven den 7 januari(10). Mm, jag vet exakt 4 jävla månader med LPT.

Jag höll vid denna tidpunkt på som bäst med att avgifta mig från alla benzo mediciner jag åt i över 5 år. Och fyfan säger jag bara, aldrig mer att jag börjar äta det igen regelbundet asså. Det var det hemskaste jag nånsin gjort i hela mitt liv. Jag blev så sjuk, min kropp blev så sjuk av abstinensen. Jag grät, jag skrek till personalen och min läkare att jag inte klarar det här. De lyssnade, gav mig en kram, eller satt med mig ofta. De gav aldrig upp. De visste att jag skulle klara det. All cred till chefsöverläkaren J. Hensel. Utan henne som läkare, hennes underbara stöd, hennes sätt att se mig, lyssna på mig Rebecka, inte "patient" fick mig att faktiskt fortsätta en dag till, en timme till. Men fyfan det var allt annat än lätt. Hon berättade flera gånger för mig att hon jobbat med benzo-avgiftning i Tyskland och att det är VETENSKAPLIGT BEVISAT att det är 10 ggr VÄRRE att avgifta sig på benz än heroin.

Jag tvekade aldrig att det inte var sant.

Kortet på mig är ca 3 år gammalt. Ser ni hur fräsch jag var här. Solbränd och allmänt frisk. Det jag ser nu när jag tittar mig i spegeln, vilket inte händer ofta, är en blek-fet gädda, med grå hy, finnar av alldeles för mycket choklad, livlösa ögon som för längesen tappat livslusten.

Jag hoppas dock att jag grejjar att ta mig uppåt igen. För det är bara uppåt och framåt som gäller nu. Det finns ingen annan väg jag FÅR ta... Så det så!

Nu ska jag strax mysa i soffan till teven. Pussa lite på Noel, och Nova - om jag får. Hon är lite sur på mig tyvärr. Mammas lilla flicka ♥

Imorgon ska jag sjunga med hjärtat. Jag ska sjunga in hopp i mitt huvud, hopp om att allt kommer ordna sig. Att allt kommer bli bra. För det MÅSTE bli bra.

Ta hand om er, och ha en mysig första advent imorgon.

Kisses `N Hugs ♥

/Becka

För 2 år sedan, ja det var då jag skulle dö...

Mm, den 24 november 2008. Fan va nära det var då asså. T-banespåret, en flaska vodka, tårar som rinner längs mina kinder, hat gentemot de jag älskar mest. För det e väl så. Att de man älskar mest är även de som kan såra en mest.

Slutade med akuttranspot till psyk, blåste 1,90 promille. Upp på avdelning, självmordsförsök IGEN, personal kastar sig över mig, larm, kaos, blod, stygn, jourläkare - bältessäng i 3 timmar, spruta i rumpan. 

När jag tänker tillbaka på allt detta som hände för två år sedan, blir jag årerigen STOLT över hur jävla stark jag har varit och är. Fan, många skulle dö av mindre.

Tänker på samtalet med Peder idag. Vi pratade om min framtid, jobb. Han berättade vad han tyckte osv. Vi ska ha möte med min handläggare på FK den 1 december. Jag vill börja jobba, halvtid, men Peder sa att jag kanske ska börja med 25% och succesivt sen öka till 50.

Mm får se. Herregud, jag kom på det hos honom att det är ca 10 år sedan jag hade ett "riktigt" jobb och det var bara ett sommarjobb. Jag var 15 år gammal och ALLT var en pinsam plåga.

Ok, nu ser jag faktiskt lite av de framstegen alla pratar om att jag har gjort. Men faan va lång tid det ska ta dåe :(

Har iaf mys på här hemma nu, men jag e så trött. Ska glo på TV nu.

Och ett glas cola zero♥

/Hugs an kisses

Bilder!

Ja från nu och igår när mina fina bäbisar poserade för mig <3

Published with Blogger-droid v1.6.5

Jul i mitt hus!

Puh ja idag har jag varit på RUSTA med mamma och verkligen jul shoppat :-) Allt ifrån julgran till stjärnor och julklappspapper:-) Till min förtjusning hade de även en LJUSROSA julbock. Perfekt eftersom jag kommer klä min vita julgran med BARA rosa saker! Nu har jag storstädat och fått upp det mesta. Granen får dock vänta man vecka till:-) jag väntar besök av Susana Ikväll. Ska ta en lång varm dusch sen oxå. Take care<3

Published with Blogger-droid v1.6.5

Mobil bloggar!

Testar att blogga från nya mobilen med android! Man kan göra så mycket roliga saker:-! Jag är mycket nöjd!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Jag önskar, jag hoppas, jag drömmer, jag lever!

Hmm, ja vart ska jag börja. Var ett tag sen jag bloggade. Lusten har bara inte funnits. Så, vad händer? Ja, jag går till terapin som vanligt. Jag kämpar vidare. Jag har dock hamnat i en rejäl svacka, som Dr Peder sa. I måndags och igår blev det prat om inläggning. Men jag ska göra allt jag kan för att undvika det.

Orden finns i mitt huvud men när jag ska skriva de, så lixom tappar jag bort de. Och det känns som om jag inte har nått vettigt att säga.

Jag ska snart ha möte med min handläggare på FK tillsammans med Peder. Vi ska se vad det finns för möjligheter för mig. Ja, jag ska (förhoppningsvis) börja jobba. Halvtid till att börja med, men än så länge vet jag inte vart eller med vad.

Jag har som sagt fått en till liten bebis. Nova har fått en liten lillebror. Noel heter han, och puhh, han håller mig sysselsatt. Jag hade nästan glömt bort hur det e att ha en liten kattunge hemma. Han är så full av liv, jag kan inte låta bli att le och förundras över hur han uppskattar allt. Nova blir dock lite trött på honom för han ska hela tiden vara på henne och vilja leka. Men hon har nog blivit lite av en mamma. Och det värmer mitt mamma-hjärta att se de tillsammans. När de ligger tätt intill varandra o sover. När de tvättar varandra eller leker. Det är äkta kärlek!

Idag ska jag till Medborgarkontoret för att ansöka om fortsatt Färdtjänst. Det går säkert bra.
Sen hoppas jag att min nya mobil kommer idag. Ja jag lämnade in min för lagning för nån vecka sen och igår ringde de från affären för att tala om att den e helt förstörd... Typiskt, men som tur e hade jag ju försäkring på den så jag fick välja en ny mobil. Dock kommer jag även få ett nytt mobil nr, eftersom även sim kortet blivit skadat. Ni som vill ha det nya nummret kan ju skriva en kommentar här ELLER fråga mig på Facebook.

Jag hoppas som sagt att jag får telefonen idag, för imorrn åker jag på en liten resa med kören. Ska bli kul, sjunga mycket och ha trevligt. Vi övar för första advent och det e så många fina underbara låtar. Vi ska även ha konsert den 12/12 så vi övar för det oxå. Och jag är så himla tacksam att jag har sången. Att jag e med i kören, oj vad jag uppskattar att jag får det :)

Snart fyller min syster år. 13 år - tonåring. Herregud va tiden går fort. Vi var på bio för ca 2 veckor sedan och såg Saw 3D. Den va riktigt äcklig, mycket blod och gore. Blää, belv faktiskt lite illamående, men det var bra iallafall.
Jag har iaf fixat en speciell sak i present till henne. Jag hoppas hon blir glad :D

Usch jag fattar inte varför jag vaknade så tidigt idag. Igår fick jag tillfälliga ENORMT starka sömntabletter från MBT, eftersom jag inte har kunnat sova ordentligt på ett par veckor nu. Jag är alldeles slut i både kropp och själ. Min mormor har kommit till ett korttidshem tills hennes gips ska tas bort o hon slipper rullstolen. Men innan var hon inlagd på geriatriska avdelningen och där gjorde de en demens utredning och svaret blev chockande. Min mormor har Alzheimer... Lilla mormor. Så det har varit en hel del springandes på möten, fixa mediciner, m.m.

Fan jag e så jävla spänd. Jag kommer på mig varannan minut att axlarna sitter under min haka. Jag har sån huvudvärk och ont i nacken. Och hur mycket jag än försöker slappna av går det inte. Jag undrar vad jag ska göra för att det ska bli bättre?? Måste nog ta upp detta med läkaren. Kanske kan få nått muskelavslappnande eller liknande.

Nää, nu ska jag nog göra nått annat. Kanske krypa ner en stund till. Klockan e ju bara 5.45. Ska vara på medborgarkontoret kl 10... Mamma ringer vid 8.
Åhhhhh, förbannade jävla nacke och axlar.. grr. Ont.

Hoppas ni har det bra. Bjuder på en underbar låt som jag lyssnar sönder just nu :)
KRAM
/Becka

It's a boy!

Min älskade lilla pojke är här. Hämtade honom i onsdags. Nu först börjar nova acceptera honom. Just nu sitter jag i taxin på väg till terapin. Bloggar från mobilen. Jag älskar nova o noel:)