FUCK så jävla trött på att bli besviken om och om igen. Är jag verkligen SÅ JÄVLA HEMSK?? Tydligen...

FAN va less jag e. Det räcker nu. Hallå. Jag vill ha KOMPISAR. Inte bara att de säger "ja vi e kompisar" och som jag försöker göra allt för att vi ska börja umgås igen. Sen får man bara höra "Jamen jag looooovar att höra av mig." FUCK U säger jag bara. Ljug, ljug , ljug. STÅ för fan att du inte vill umgås med mig längre, säg det till mig så jag VET. Istället för att bara komma med massa ord som bara e LÖGNER. :@
Riktiga Vänner, sökes. TACK!

Why?

Jag vill egentligen skriva. Behöver få ur mig alla ord som virvar i mitt huvud. Men jag orkar inte. För er information så orkar jag ingenting numera, och ja det skrämmer mig.

Jag har tappat bort mig själv nånstans och allt jag kan se är hur hemskt allt e. Folk dödar varandra, misshandlar, super, skaffar barn för att reparera ett förhållande eller helt enkelt för att de vill BLI NÅGON.

Det är för mycket missär och jag börjar numera böla när jag ser på TV4 Nyheterna. Normalt? NO!

Jag vill inte vara en del av denna onda värld. Jag protesterar(som så många andra oxå gör just nu...). Ska det vara såhär resten av mitt liv?

Hell No.

Och än en gång lyfter jag mig själv i håret och släpar mig framåt med hasande steg.

Mot vad vet jag inte. Bortsett från Domedagen, Världens Undergång.

(FAN, NU SKREV JAG JU IALLAFALL...)

Det pågår en process i mitt huvud. Nånting håller på att hända!

Men det e så himla många tankar som snurrar och jag vet inte vilket ben jag står på. Maten går bra för en gångs skull o det tackar jag min lyckliga stjärna för. I måndags hade jag gått ner 4,3 kg o jag tror att det har blivit mindre sen dess :)

Nova mår inte bra. Hon har det senaste veckan fått som anfall/kväljningar/hosta. Så på måndag har jag tid till veterinären med henne. Min lilla älskling <3

Jag e inne i nån märklig period där jag halvt om halvt har vänt på dygnet. Förnuftmässigt vet jag vad jag ska göra för att få det bättre, men tillsammans med Dr Peder idag så fattas det motivation för att jag ska kunna ändra på det. Jag har alldeles för många BORDE/MÅSTE - krav på mig själv. Och vad skulle egentligen hända om jag inte gick upp på morgonen som andra människor. Ingenting. Fan jag vill verkligen få en sysselsättning men allra helst ett jobb. Jag vet bara inte hur det ska gå till väga..för enligt min handläggare på FK så kan går det inte för mig att börja jobba. Jag får snällt vänta till det nya beslutet ang aktivitetsersättningen som förhoppningsvis kommer INNAN mars.. Men det e inte så troligt tyvärr..

Varför känner jag mig så himla orkeslös. Ärligt, detta e inte jag. Tex så har jag inte städat här hemma på snart 2 veckor. Det har aldrig gått så långt emellan tidigare. Dr Anna ordinerade minst 30 minuter ute i dagsljuset per dag men jag kommer mig inte ut. Det hänger mycket ihop med mina meningslöshets-känslor. Allt blir till en ond cirkel.

Bloggar från mobilen nu, för jag vill inte sätta mig vid datorn nu. Jag fastnar bara där o så går jag inte o lägger mig. Jag ska ev kolla på ett program till på tv. Jag kommer ändå inte kunna somna innan kl 00. Jag gick upp runt 11.30 idag, way to late. Jag försöker verkligen komma upp men kroppen e så tung, ögonlocken e som bly att inte ens viljestyrka kan få upp mig. Noel e på mig o biter o drar i mitt hår för att få upp mig men han lyckas inte han heller. Mitt andra lilla <3.
Min kära lilla moder har varit sjuk en längre tid nu men börjar äntligen bli bättre. Jag e så glad för hennes skull :)

Nää nu ska jag ägna mig åt teven igen. Kom på en sak nu. Det KAN vara så att jag helt enkelt äter för lite. Jag äter max ett lagat mål mat om dagen. Ibland tar jag nått litet snack senare men så mycket mer än så blir det inte. Om det beror på brist av lust att äta eller brist på pengar det vet jag inte. Antagligen båda delarna.
Ska försöka bättra mig. Kan faktiskt ge mig orken tillbaka.
(BTW - Jag vet att jag inte uppdaterar här så ofta. Om ni vill höra mer om/från mig så hänvisar jag till Facebook och Bilddagboken. På båda ställena är jag överaktiv, he he!)

Published with Blogger-droid v1.6.5

Jag borde vara nöjd. Varför ska JAG behöva lösa livets största gåta?

Kan inte jag bara få vara som "alla andra"? Dvs de som inte har diagnosen Borderline. Fan, just nu spyr jag på den. Varför måste JAG sitta här med tankar som flyger runt i huvudet o jag kan inte göra nått innan JAG KOMMIT PÅ SVARET! Är frågan "Vad är meningen med livet?" en snäll fråga att ställa sig själv typ miljarder gånger varje dag. Jag menar hallåååå, inte ens de allra bästa inom vetenskapen har lyckats knäcka den frågan, men så blir jag ARG på mig själv när jag inser att -nää jag kan inte komma på svaret idag heller.

När allt man gör, från att gå o kissa - till att träffa vänner/familj - ja allt, känns så jävla fucking meningslöst. Jag menar, man ska ju ändå dö. VAD ÄR DÅ VITSEN MED DET HELA! Hm, ja den ekvationen snurrar som sagt ständigt i min redan så överkokta hjärna.

Jo visst. Jag VILL saker. Men jag e rädd att det kommer bli som med allt annat. Jaha, ja nu har jag en pojkvän, jaha nu är jag sambo, jaha nu fick jag visst barnet jag längtat efter hela livet - SEN DÅ??? Då kommer det jävla kugghjulet fortsätta sin endlösa rundgång, och hur kul e det. För mig? För mina nära?

Om ni bara kunde fatta hur mycket jag vill att detta SKA BLI MITT ÅR! Och jag lovar er (o mig själv) att jag ska göra allt jag kan. Men ändå brottas jag med tankarna, känslorna som säger "Hah, varför skulle du lyckas för..."

Jag har sorterar och rensat i byrålådor o garderober. Inte alla dock men många. Har hittat en del som jag ska lägga ut på Tradera o hoppas jag tjänar några kronor iaf. Men vet ni, att när jag kom till min "psyk-låda", ja dvs den där allt jag skapat, skrivit, ritat, gjort under alla inläggningar de senaste 3 åren har hamnat, fastnade jag såklart och började veckla ut varje teckning, varje ord jag en gång skrivit läste jag igen. Med sorg. Jag hade verkligen gett upp. Jag såg ingen annan utväg än döden.

På teckningarna såg man spåret, polisen o ambulansen, tjejen som ligger på spåret är jag.Orden tvärsöver teckningen "GAME OVER", lixom summerar hela alltihopa. 

Var det verkligen JAG?

Men, vet ni, jag tog ALLT jag hade, förutom dagböckerna, och kastade. Ut med det gamla, in med det nya, det friska. Visst, det hade kanske varit "kul" att spara, eller? Vad hade jag tänkt? Att jag skulle ha en mysig hemma kväll med mina barn och partner om 7 år och att jag då skulle ta fram allt det här o visa, precis som om det varit ett vanligt fotoalbum. Nää,  inte precis nån smart idé. Jo, jag e rädd för att glömma, för att en sån stor del av mitt liv ska försvinna. Men det gör den ju inte även fast jag kastar sånt.

Allt finns ju i mitt huvud, i mitt minne. Ja, allt som jag nu har kvar av det sen elchocksbehandlingarna...

Och om jag nu av någon som helst anledning skulle vilja ha bildligt bevis, så behöver jag bara titta på mina armar.

FUCK! Sorgligt...

Så vad ska jag göra resten av denna kväll. Jag e hungrig men mår samtidigt illa. Skräcken inför att imorgon åter igen ta mig till MBT-gruppen efter 3 veckors frånvaro känns inte kul. Men jag måste, jag vet. Och jag ska.

Jag tror det blir täcke, soffa och ännu mera te nu, och resten av kvällen. Förhoppningsvis har jag vänt dygnet rätt igen nu!

Mina tankar går till min älskade lilla mamma som nu ska till akuten. hon har haft 40 grader feber i en vecka snart. Jag älskar dig mamma, bli frisk ♥♥♥

PEACE, LOVE AND UNDERSTANDING♥