fredag 30 juli 2010

Trött, vill åka hem.

Hmm usch för detta mående. MEN jag vill verkligen komma hem nu. Saknar som sagt min lilla flicka, min lägenhet - ja allt. Om ändå dessa hopplöshetskänslor kunde försvinna. De skrämmer mig enormt. Jag känner verkligen att det inte e nån mening med nått. Jag har svårt att glädjas över saker jag annars skulle vara lyrisk över. Men jag kämpar, släpper inte taget riktigt ännu. Jag e en seg jävel!



Vaknade tidigt idag, redan kl 5.00 och jag kände mig utsövd så det var skönt. Jag längtar efter min säng, mitt täcke, mina kuddar. Snart e det frukost dags men jag har redan fått i mig 2 koppar kaffe, var en snäll personal här som bryggde när jag bad om det. Annars brukar de vara stenhårda på att MAN SKA VÄNTA TILLS FRUKOSTEN SERVERAS.


Jag ska ha läkarsamtal idag också. Jag ska verkligen stå på mig IGEN att jag MÅSTE OCH VILL ÅKA HEM. Vi får väl se vad hon säger, ska ta upp det på morgonsamlingen, att jag vill ha läkarsamtal så fort som möjligt.

Jag verkar vara den enda i hela världen som älskar vädret ute nu. Tycker det e underbart att kunna duscha utan att man känner sig lika äcklig 2 sekunder efter som före. Det e frihet att kunna gå nånstans utan att flyta bort. Det är MYSIGT att kura in sig i en filt och få välja när man vill ha det varmt. Men jag älskar sommaren så klart att jag hoppas att det kommer fler soliga dagar. För jag vill bada mer än vad jag gjort. Men det e ju faktiskt hela augusti kvar, så helt kört kan det ju inte vara.

Nu ska jag gå och äta frukost. Ha det gött, håll tummarna att jag får åka hem idag :)
KRAM

torsdag 29 juli 2010

Inte på topp...

Nä kan väl inte påstå att mitt mående är på topp just nu. Men jag saknar min lägenhet så mycket. Och lilla Nova <3 Fick ett litet "break-down" igår när jag förstod att jag inte ens får gå ut med personal... Så det blev nästan rullstol, men jag vägrade, fick halta ner till akuten istället. Mm smart - not, men jag e ingen förnuftig människa när jag mår som jag gör.

Fan, hoppas på att få träffa läkaren idag och att jag lyckas övertala henne att släppa hem mig. Det återstår att se.

Varför känns allt så meningslöst? HATAR min "sjukdom" min diagnos, vill bara få vara normal, som alla andra.

Det e jävligt svårt för mig att hantera min ångest nu, förr hade jag ju hjälp av tusen olika benzo mediciner. Nu e jag totalt utan. Utlämnad och ensam ska jag klara detta, hur fan ska det gå? På nått sätt iaf.

Nu e det strax lunch, sen kaffe, mums.

Vet varken ut eller in, känns det som. Blää

onsdag 28 juli 2010

Än en gång ligger jag i den hårda sängen med de sträva lakanen som luktar ångest...

Ja, det kallas psyk. Lpt:ad sen i måndags :(

Men jag hoppas att det blir en kort inläggning precis som sist. Har ingen ork till att skriva nått egentligen, ville bara tala om det för er som läser. Jag sover mest hela dagarna, har fått en extra ångest dämpande medicin tillsvidare men ingen benz iaf, utan helt "ofarlig".  Men jag blir väldigt trött, och torr i munnen av den dock...


Saknar min lilla flicka, Måste få permis hem till henne snart. Ta hand om er :)
kram

lördag 24 juli 2010

Regnet slår mot fönstret, sådär underbart sövande.

Mmmm, sitter och njuter av det. Jo, faktiskt. Igår när jag var ute kände jag den! Den är här nu. Eller iaf inte långt borta. Vad? HÖSTEN!!! Jo, jag e lessen. Eller nej, JAG e glad men Du kanske blir lessen när jag skriver såhär. Men det e sant. Det LUKTADE HÖST, jätte intensivt igår. Och jag kände den så välbekanta höst kylan oxå. Både igår och idag. Skrämmande och spännande :)

Jag har dock varit helt off idag. Konstigt blurrig i huvudet. Ångest och overklighetskänslor. Men det e väl dags för lite sämre mående såhär lagom till hösten. Jag brukar ju faktiskt bli inlagd vid aug/sep. Inte att jag VILL det. Bara säger att det har blivit så sen 2003... Varför skulle det bli nån skillnad detta år? Jag VILL det, men jag vågar inte TRO att det blir det. Blir bara så satans besviken.

Jag märker att jag blir ovanligt, näst intill farligt trött av mina natt mediciner. Konstigt. Fast det brukar iofs variera. Men så här död på morgonen (förmiddagen) brukar jag inte vara. MEN idag klarade jag mig ifrån att somna om, så jag hoppas på att somna tidigare ikväll. Ska krypa ner snart nu...

Jag skrämmer mig själv hela tiden. Sättet jag tänker, vad jag gör. Vad jag tvingar mina ögon att titta på trots att mitt inre skriker neeeej. Varför? Jag vill inte dra ner mig i skiten. (Och NEJ jag vill inte erkänna att jag redan har gjort det.) Men jag kan inte sluta... Försöker, men något i mig dras till det där makabra, det där hemskaste som finns. Jag straffar mig åter igen. Skadar mig själv. Självskadebeteende i kubik. Fast detta syns inte på utsidan. Är det bättre eller sämre? Jag menar när jag skadar mig så att andra kan se, då har jag oxå fått hjälp innan det e försent. Men det blir ju väldigt svårt för folk att hjälpa mig nu när det inte syns. Asså inte att jag behöver hjälp. Vad för hjälp. Förnekelse. Sabbotage.

Kommer jag kunna få en bra höst? Kommer jag klara av att upprätthålla alla de rutiner som jag så gärna vill ha. Jag mår BÄST av rutiner, men jag klarar aldrig att hålla fast vid de. I början brukar det gå bra. Det e alltid kul i början. Nytt lixom, spännade. Jag hoppas det. Såhär tänker jag nu att mina dagar kommer se ut, ungefär. Kan hända att jag måste flytta på något:
  • MÅNDAG: Kl 10.15-11.45 Grupp terapi Kl 15-16 Jobba med mitt projekt på bibloteket
  • TISDAG: Tvättstuga och städning (och allt som rör de områderna).
  • ONSDAG: Handla
  • TORSDAG: Fritid, nöje, boendestöd m.m
  • FREDAG: Kl ? Individual terapi  Kl 16-17 Jobba med mitt projekt på bibloteket
Sen tillkommer ju alltid massa saker som jag får försöka sprida ut jämnt. Även rutiner runt mat och sovtider behöver planeras. Men det får jag ta separat. Hur faaan ska jag lyckas med de.. Mest maten jag tänker på. Men jag ska ju till vårdcentralen den 2:a augusti för att få hjälp, kanske en gång för alla. Hoppas det. Kan inte hålla på som jag gör. Vill inte hålla på som jag gör. 

När problemet blir till ett tvång och tvånget blir till ett mönster och mönstret inte får en att höja på ögonbrynen. Ja, då är det något som inte stämmer...

Nu ska jag borsta tänderna och sen krypa ner och som sagt, försöka somna i vettig tid för en gångs skull.


Vad tycker ni om min nya header som jag gjort? Blev riktigt nöjd faktiskt ;)

torsdag 22 juli 2010

Klump i magen.

Gaaaahh, blir galen på mig själv. När jag märker hur människor i internet världen går vidare i sina liv. Startar nya grejjer, bildar familj eller vad det nu e får jag en klump i magen... Jag tror det e en klump av rädsla. Rädsla över att jag aldrig kommer få uppleva alla de där UNDERBARA sakerna. Men VARFÖR tänker jag så? Jag har väl lika stor chans som vem som helst att gifta mig, utbilda mig eller skaffa barn. MÅSTE LÄRA MIG att bara för att det inte sker exakt NU, betyder inte att det e kört...

Men jag får panik. För det känns som om jag skjuter upp allt hela tiden, och jag blir rädd över att jag en dag bara inser att DET ÄR FÖRSENT! Hellre e jag ute i god tid i sånna fall. Men man kan ju inte bara göra saker bara för att tiden rinner i väg, eller? Då kanske det blir fel utbildning eller fel man. Kanske kanske blir det tillsist bra att jag väntar. Men åren flyger förbi, plötsligt sitter jag här och är ålderspensionär och har varken villa, vovve eller volvo. Gaaaah, vilken mardröm.

Jag drabbades av den TOTALA MENINGSLÖSHETEN igår. Känslan över att hela livet endast går ut på att bli redo att dö. Varför ska jag plugga, varför jobba... Varför varför varföööör, i slutändan ska jag ändå bara dö. Och då kan man väl lika gärna göra det nu, eller???
Jag kastas mellan känslorna som en tsunami om och om igen... Slår hårt emot min stolthet, min friskhet. Min överlevnad... Men ännu tänker jag inte låta vågen dra mig ner i djupet. Lite till kan jag stå ut. Hela tiden lite till. Lite till. Hur länge???

 Har nyss pratat länge med min lillasyster. Och jag blir så glad över att vi pratar, att vi kan skratta tillsammans. Skojja med varandra men även fråga saker som vi inte vill fråga någon annan. DET ÄR DET MAN HAR EN SYSTER TILL! Jo, det är 12 år mellan oss, men nu börjar det kännas som om vi kommer ikapp varandra lite mer, vilket e väldigt kul. Jag ÄLSKAR min syster, yster ♥♥♥


Jag hoppas av hela mitt hjärta att mamma ska ha trevligt och roligt på resan hon och 2 till ska iväg på nu över helgen. HOPPAS att hon kan slappna av, känna att jag finns här om det händer något. Jag sa det till syster oxå nu ikväll att om det e något är det MIG personalen eller hon ska ringa. Imorrn ska jag även upp till mammas lgh och mata "de blöta" djuren i våran familj, nämligen lilla Picasso och Arale eller Mr Poop som han oxå  kallas. Han e så sööt !♥♥



Idag var det sista gången jag träffade Eugenia, som har varit en av mina boendestöjare sen januari 2009. Det känns lite vemodigt. Kommer sakna henne. Vi var iaf på Aquaria på Djurgården idag. Tittade på alla roliga fiskar, grodor och snokar. Hajar fanns det där oxå :) Sen tog vi spårvagnen en bit och hon bjöd mig på mat. Vi åt på en kina-restaurang där de hade buffé. Ooh gud va jag åt. Farligt det där. Jag lovar att jag kunde knappt gå till T-banan efteråt för min mage var PROPPFULL. Stenhård, kändes som om jag hade åttlingar därinne. Tur att jag fick sitta 40 minuter innan jag skulle resa mig igen.



Hm, jag värmen kan jag ju skriva lite om kanske. Har känts som om det ändå varit liiite svalare den senaste veckan. Men det e fortfarande VÄLDIGT VARMT! Men jag erkänner, jag längtar efter hösten. När man kan börja tända lite ljus på kvällarna, mysa i soffan med en varm kopp te och en bra bok. Jaa, det ser jag fram emot.

Nää nu ska jag ta och stänga av alla apparater här hemma och krypa ner med min iPod och mina NYA SKULLCANDY hörlurar som btw har suuper bra ljud. Läsa lite oxå. Först borsta tänderna såklart ;)

KRAM & GODNATT
/BECKA ♥♥♥

lördag 17 juli 2010

Ord som förklarar de känslor jag inte kan beskriva...

Jag är så trött. Både psykiskt och fysiskt. Allt tar ut sin rätt, dålig ekonomi, dålig hälsa, inga vänner som jag umgås med just nu, känslan av att vara lite levande död är väldigt stark. Och mitt i allt detta känner jag ändå att jag mår bra.

 Det får mig att bli rädd för då tänker jag på "skiit, va dåligt jag mådde förut". MEN jag överlevde det, så varför ska jag inte överleva denna "svacka". Om det ens e en svacka..

Idag har jag känt mig konstigt frånvarande. Tung i huvudet och mycket overklighetskänslor. Ont i huvudet har jag oxå haft. Kan vara vädret, men varför ska jag vara så j-la känslig för den? Orättvist?!
Längtar så tills på måndag, då ska jag och älskade lillasyster iväg på shopping tur till Liljeholmen :) Sen på kvällen ska vi gå på bio på Heron City. Och hon ska sova hos mig. Det ska bli så mysigt. Älskar dig syrran

Blir väldigt förvirrad över att mitt ex fortsätter att mejla, smsa mig trots att det nu är 5 månader sen som jag gjorde slut. Det första jag tänker är "han måste vara korkad, VAD är det han inte fattar? jag har inte sagt eller skrivit ett enda ord till honom sen uppbrottet och ändå får jag meddelanden där han skriver precis som om allt e som vanligt mellan oss, typ "hej, jag saknar din röst. har du det bra, idag har jag bla bla blaaaa blaaaaaaa" tänker på dig, hör av dig sen.... Kram F******"!
Gaaahh vad ska jag göra? För att få honom att sluta. Jag vill skrika. LÅT MEJ VAAA! Du har ju för i h-lvete gamla brudar över hela sverige. Fatta att det e nått feeeeeel.....eftersom det inte har funkat med någon. Men jag är inte den typen som skulle kunna skriva det till honom, jag vill inte såra någon - hur mycket irritation eller äckel känslor jag känner.


Men jag har börjat fundera lite på allvar att börja dejta igen. Eller jag har tänkt på det länge men inte orkat. Men häromdagen fick jag ett litet trevligt "ragg" i centrum. Kanske jag för en gång ska göra tvärtom vad jag brukar, dvs smsa honom. Han verkade trevlig, snygg var han oxå :) Ja, jag saknar kärlek, kyssar och närhet. Även fast det skrämmer mig. Mm jag e konstig.

Är det nått som inte stämmer om man känner allt med tusen dubbel styrka. När man desperat letar efter ord, meningar som kan ge någon som helst förklaring på allt. På livet. På döden. På kärleken... Jepp jag tror det.. Borderline kallas det tydligen.
 
But FUCK that! Jag e less. På att ha ett "handikapp" som hindrar mig från att LEVA. Inte bara ÖVERLEVA. Överlevt har jag gjort i 7 år nu, kan jag inte få LEVA lite nu. Utan att behöva tänka på döden för minsta lilla jag ser. Inte behöva vara rädd för ett "återfall" eftersom det alltid får förödande konsekvenser både för mig men även min familj och min lilla Nova. Jag vill inte åka ambulans eller polisbil till psyket nån mer gång. Jag SPYR på ord som sår, stygn, bedövningsspruta(som jag ändå inte velat ha det senaste 1½ åren), Lpt, x-tra vak, blaaaa blaaa SHUT UP!!!!


Förlåt, jag skriver inte detta för att jag vill ge nån dåligt samvete. Jag skriver detta för att jag måste försöka få nån som helst koll på alla miljarder känslor som bubblar inom mig, men jag lyckas inte så bra känns det som. Blir bara bludder detta...


 Nu ska jag väl återgå till min super mysiga lördagskväll...sitter i kolmörkret och tittar slött på "Den galna professorn" men jag tar inte in något. Det e bara en massa otydliga ljud och rörelser. Jag e trött. Väldigt trött. Bara det skrämmer mig att hela min personlighet blir förändrad om jag inte sover ok... Andra verkar ju funka hyffsat även fast de bara fått 6-7 timmar sömn per natt. Men händer det mig, jag då kommer ångesten, tankarna, overklighetskänslor m.m på köpet. TACK! Ok, NEJ jag tycker inte synd om mig själv inte för fem öre. Men jag e som sagt trött och då blir det sånt här skrivet.

Ska nog satsa på att gå och sova snart.

Vill bara säga att JAG ÄLSKAR MIN MAMMA OCH MIN LILLASYSTER.
Utan de hade jag inte kommit såhär långt. Ni betyder allt för mig, och nu ska vi ta igen allt vi missat. Vi har resten av våra liv på oss ♥♥♥

/BECKA

Brand alarm!




Suck, vaknade med ett ryck kl 3.30. Det var brandalarmet på dagiset utanför min lägenhet som tjöt. Det kom brandmän men det var nog inget för efter ett tag kom de ut igen och åkte härifrån. Suck där rök min sovmorgon. Kanske kan somna om efter ett tag, vi får väl se.

Idag ska jag kanske till Hågelby parken med min mamma och syster. Om det blir fint väder. Hoppas det. För ett par timmar sedan var det 19 grader ute, svalt och skönt. Men nu börjar temraturen krypa upp igen. Men jag ska inte klaga.

Nova var väldigt mammig när jag klev upp så vi har suttit på balkongen och gosat en stund oxå. Min lilla lilla bäbis, att man kan älska en sån liten varelse så mycket!

Nu ska jag väl bara kika runt här en stund på datorn och sen kanske jag lyckas somna om en stund... Mm hoppas.

KRAM KRAM

fredag 16 juli 2010

Behövlig "ta-hand-om-min-lägenhets-dag"!

Ja. Idag valde jag att stanna hemma istället för att åka till stranden. Väldigt bra för jag fick sova ut länge (till 10.15). Sen tog det inte lång stund efter att jag kom upp innan jag började ta tag i vissa saker som jag lixom har släpat efter med. Hade världens MEGA HÖG med papper (räkningar, deklarationer m.m) som skulle in i min pärm, dvs göra hål i, sortera och lägga in i pärmen. En riktig sån tråk-sak man bara måste göra, ibland. Men det gick ganska fort ändå. Sen fixade jag min stökiga säng, måste ha levt rövare i sängen i natt för inget låg på sin plats, kuddarna i fotändan, lakanen i en hög, dessutom  har jag fått ett rivmärke på halsen. Ser jätte konstigt ut. Ungefär som det kan se ut om man rispat sig med en rakhyvel, asså 2 sår bredvid varandra. Inget jag skulle kunna ha gjort med mina naglar som dessutom är nedbitna. Ett spöke kanske?? ja ja, sen fick jag arslet ur vagnen och satte igång med diskning, dammning och sen dammsugning. Blev klar för en dryg timme sen. 

Jag har precis fått i mig lunch. Och kaffe. Men jag har jätte ont i huvudet nu. Fuck. Skulle säkert behöva komma ut i friska luften lite så jag tar nog och går ut en sväng lite senare. Kanske tar med mig lilla fis-lisan oxå. Om hon inte blir vettskrämd som hon har blivit de senaste gångerna jag har försökt...

Satan vad jag e sugen på vattenmelon och citron loka. Aaaaahhh. Men jag får snällt vänta tills på måndag då jag får pengar. Jag e sjukt sugen på frukt oxå. Mamma berättade att hon hittat billiga persikor,oooh guud, jag kan inte släppa det. Skulle kunna mörda för en persika nu, hihi.

Mitt mående fortsätter att förvåna mig. Jag mår bra, eller iaf TILLRÄCKLIGT bra. Men jag har märkt på mitt beteende de senaste dagarna att jag har blivit lätt irriterad. Ser rött för minsta lilla känns det som. Ångesten har gjort sig lite mer påmind än förr men framförallt har jag känt mig mer deppig den sista veckan. Inte "jag-vill-dö-deppig" men lite sådär små deppig. "Jag orkar inte, jag vill inte", "varför har jag det såhär", "skärp dig Rebecka" bla bla blaaaa. Trött på mig själv.

Fyllde i 3-månaders testerna som MBT-teamet skickade det till mig. Samma SKATTNINGSFORMULÄRER som jag fick fylla i under utredningen och de får man göra efter 3 månader, 6 månader och 9 månader och antagligen när man gått klart i behandlingen. De vill att man gör det så att man kan se vilka förändringar som har skett. Sen är ju denna terapiform ännu i FORSKNINGSSTADIET så de behöver få statistik på resultaten... Jag tycker dock att dessa e ganska kul att fylla i. Jag märkte själv att många svar har ÄNDRAT sig sen jag fyllde i det sist. Kul, detta kanske verkligen hjälper mig?!!!

Jag börjar planera för hösten nu. Den närmar sig. Och för att vara ärlig ser jag faktiskt fram emot den, och vintern. Vet inte varför. Kanske för att en ny årstid betyder FÖRÄNDRING. Och jag gillar förändringar. Lixom en NYSTART. Man tar tag i sitt liv än en gång och hoppas att "denna gång ska jag lyckas"!
Jag ska ta tag i mitt projekt igen på allvar. Den 1 september sätter jag igång på allvar. Minst 1 dag i veckan tar jag med min lilla rosa laptop till bibblan och sitter där och "jobbar". Jag tror det kommer funka. Ser fram emot det. Jag har även fått en tid på vårdcentralen den 2 augusti. Där jag ska fråga om jag kan få hjälp med en viss sak innan det e försent. Så att säga. MÅSTE FÅ HJÄLP, för det e uppenbart att jag inte klarar det på egen hand. Vill inte säga vad det e ännu men de som känner mig vet nog. Har iaf googlat mycket på detta, och jag tror verkligen att detta kan vara nått för mig.

Nä nu måste jag ta en väktablett för det känns som om mitt huvud ska sprängas.

OVER AND OUT!

Här skulle det passa om jag bodde känns det som. Snälla, låt det bli bättre snart...

tisdag 13 juli 2010

Sommaren är underbar men det e väldigt vaaaarmt...

Hello Bloggen!

För att vara ärlig mår jag inte bra i denna värme. Igår sov jag i princip bort hela dagen... Men jag lyckades iaf somna runt 00.45 tiden i natt. Så för första gången på nån vecka har jag vaknat på morgonen och faktiskt kunnat öppna ögonen utan att det har gjort ont.

Idag ska det bli 32 grader så vad passar inte bättre än att åka och bada. Ska iväg med mamma och syster :D Ska bli så skönt.

Sitter och lyssnar på Lady Gaga nu..Besatt, japp:P

Min hjärna hänger inte med, allt känns trögt. Tycker synd om min lilla tjej. Hon skulle behöva lite frisk luft för även hon blir påverkad av denna klibbiga hetta. Men jag kan ju inte öppna balkong glasen för då hoppar hon ut. Ibland är hon för dum för sitt eget bästa...

Måste dricka lite vatten nu innan jag dööör, ha en bra dag everybody:)

KRAAAAM

söndag 11 juli 2010

Tankar om framtiden och döden...

För döden är väl en naturlig del i allas framtid. Vare sig man vill eller inte.
















Hejsan allihopa. Ett tag sen jag skrev här, jag har ju varit på semester i MALTA med min mamma. Vi hade en super mysig tid där, men puuh så varmt det var. Minst 40 grader i skuggan. Jag blev väldigt intresserad av detta land, det fascinerar mig. Människorna var mycket trevliga och hjälpsamma. Men när vi landade såg det inte mycket ut för världen. Alla hus och byggnader såg ut som kopierade ur ett krigshärjat Iran eller Irak. Vi åkte dock förbi många fina trädgårdar med jätte många vackra blommor. Och jag fick för första gången se palmer, så häftigt.

Jag får dock återkomma om detta. Ligger i sängen, ska strax försöka sova. Dvs jag har min lilla dator och på den har jag inga bilder att visa från Malta, men håll utsik det kommer.

Egentligen vet jag inte vad jag vill skriva om, det är bara så himla många tankar i mitt huvud just nu. Jag vet varken ut eller in. Jag tänker på hur mitt liv har sett ut de senaste 7 åren. HERREGUD, jag blir iskall på att det är JAG som har känt allt detta. Det är jag som har suttit på den hårda sängen hos alla jour och fosterfamiljer jag blev placerad på. Med rakbladet i handen kände jag mig inte ensam. Jag skapade mig en falsk trygghet. Och den falska tryggheten skulle komma att bli min bästa vän genom åren. Det peppade mig när jag tog mina överdoser, den peppade mig att sluta äta, den peppade mig att göra mig själv illa på alla sätt som finns. Droger, alkohol, bältessängar, självmordsförsök, Bup psyk på Danderyd - avd 26 (akut) - omg jag minns det som igår. 17 år gammal och inlåst, 3 veckor senare dömd än en gång till vistelse på Karolinska ungdomsavdelning Magnus Huss, där jag blev kvar i 2 månader, Vare sig jag vill eller inte har detta präglat mig, utan dessa minnen och upplevelser hade jag kanske inte varit den jag är idag... Men min fråga blir då "Hade jag varit en bättre människa då"?

Två behandlingshem har jag oxå "avverkat"! Ca 1½ år på varje. MBC Söder och Ringshyttan. Men tyvärr måste jag säga att där jag spenderat mest tid är på psyk, främst avd M78 på Huddinge sjukhus. Som längst var jag inlagd 7-8 månader i streck, det var när jag väntade på att få komma till mitt andra behandlingshem. Jag var 21 år, ganska nyss fyllda. Herregud va ung jag var.

Så vad tänker jag på nu då? Suck, vad ska jag svara. Allt? Inget? Det har varit mycket tankar på döden den senaste tiden. Igår var jag och mamma på en begravning av hennes väninna. Det var väldigt fint och vackert, men sorgligt. Även fast jag aldrig lärde känna henne så blev jag oerhört rörd. Jag grät. Känslorna lixom bara svämmade över. Hoppas hon har fått ro nu. Jag har även gått igenom vissa saker/människor jag följt under årens lopp genom bloggar. Bla en mamma som förlorade sin 14-åriga dotter för drygt 2 år sedan. Hennes historia har påverkat mig starkt, det vet alla som känner mig. Jag var hemma hos hennes familj på ett-års dagen av flickans död. De hade öppet hus, för att lixom minnas henne. Det var mycket värdefullt för mig. Att på nått sätt få ett slags avslut på nått som hade berört mig oerhört. På gott och ont.

Jag undrar verkligen vad som händer när man dör. Jag tror dock starkt på att det finns nånting mer, inte att det bara tar slut och blir svart. Eller kanske så är det vad jag hoppas. Det enda man vet är att alla ska den vägen vandra en dag. Men jag tänker på sånna saker som "vem kommer hitta mig", kanske är den personen inte född ännu."vem kommer att ta hand om min kropp, nån måste ju göra det. Även tankar på att min mormor inte kommer leva föralltid har stärkts den senaste tiden. Hon fyller 84 år i år och vi är många i familjen som märker att det blir sämre med henne. Jag undrar hur jag kommer reagera, jag är rädd för hur jag kommer reagera. Men framför allt är jag livrädd att det kommer bli JAG som hittar henne död...Har aldrig sett en död människa och vet därför inte vad jag har att vänta mig.

Jag tänker på min lilla Nellie, idag var det exakt 1 år och 4 månader sen hon somnade in. Var tar tiden vägen? R.I.P mitt hjärta.Mamma och Nova saknar dig <333

Det roliga i alla dessa tankar är att jag nu SER en framtid för mig. Jag kan se mig själv längre fram än 3 månader i taget. Förut hade jag bara känslan av att jag kommer vara död. Jag kunde inte se mig själv längre fram i tiden än 3 månader. Nu har jag börjat leka lite med min fantasi. Jag försöker se mig själv om 2 år, 5 år och tom 10 år. Det är inte lätt men jag FÖRSÖKER och bara det är en seger i sig. Självmordstankarna då? Hm, jo jag skulle ljuga om jag sa att de var borta. Men det är på ett annat sätt nu känner jag. Förut blev jag LIVRÄDD så fort de dök upp, vilket de gjorde varje dag. När jag stod och väntade på tunnelbanan var jag ofta tvungen att krampaktigt hålla i mig i nått. Av rädsla för mig själv, att jag verkligen skulle ta klivet och hoppa... Tankarna kommer numera lika ofta - varje dag. Men på nått vis känns det som om jag ACCEPTERAR de nu - som tankar och ingenting annat. Detta är stort för mig. Med min diagnos är det mycket vanligt att tankar och känslor får en att agera destruktivt (vilket har gjort att jag har skadat mig m.m). Nu tror jag att mitt huvud och jag har kommit till insikt med att bara för man TÄNKER en sak, behöver inte betyda att man kommer att göra det. Jag menar hur många har aldrig tänkt på hur det skulle vara att döda någon? Men bara för det betyder det ju inte att vi alla är eller kommer bli kallblodiga mördare. Nej...

Jag tänker oxå mycket på om jag kommer få barn, när. Kommer jag få en partner som jag står ut med och som står ut med mig? Eller kommer jag vara ensam resten av livet. Om jag ska vara ärlig tror jag att även jag kommer hitta kärleken. När jag är mogon. Det finns en tid för allt, som de säger. Det sker när man är redo.










Igår såg jag på dokumäntären SiCKO. Oj oj oj, jag grät floder på slutet. Vilken bra film! Men den gör mig även rädd, livrädd. Att vi på 2000-talet kan behandla (eller ska jag säga inte behandla) våra medmänniskor på detta viset. Jag har aldrig tyckt om Amerikas politik och detta fick mig att formligen må illa. Jag rekommenderar starkt alla att se den. Som filmskaparen sa i slutet:

"Vi sitter alla i samma båt, antingen kan vi ro tillsammans eller så sjunker vi tillsammans"!

Och med de orden säger jag GODNATT. Imorrn ska jag iaf ta mig utanför dörren om det e fint väder. Kanske åker jag och badar. Måste ju passa på :)

GODNATT















Måste oxå lägga ut videon på den bästa låten just nu. Jag är galen i den :P

torsdag 1 juli 2010

På flygplatsen!


Nu om nån halvtimme ska vi gå till gaten. Det ska bli så spännande att flyga men lite nervös e man. Kram till er alla:)