Oh yeah vad nice, det är när man e mätt och go och har nybryggt kaffe i sin kopp och röker en cigg. Riktigt nice. Ibland slår det mig att sånna "små" stunder i vardagen verkligen kan vara helt underbara...
Det har faktiskt gått riktigt bra idag med städning och tvätt, inga problem nånstans. Var iväg till Centrum en sväng medans tvätten var i torktumlaren. Handlade kaffe, mjölk och bacon. Har ca 50 spänn kvar - tills den 20.e. Fuuuck, men det får gå.
Efter min mys stund här med kaffet så ska jag ta en dusch. Sen kl 18.30 ska jag vara på busshållplatsen, en snäll körkompis kommer och hämtar mig, får även åka hem med henne sen. Tackar och bockar ;) Åh det ska bli så satans kul att börja sjunga igen, hoppas på några riktigt roliga och bra sånger. Ska ta och ta ut mina gamla noter så jag får plats för nya.
Nova-Li ligger här bredvid mig i soffan och sover, hon har legat där i drygt 2 timmar nu. Min lilla ängel.
Nä nu ska jag ägna mig åt lite seriöst kaffe-drickande...
Oj vilket dag det har varit. Jag åkte hemmifrån runt 9.15. Kl 9.30-10.10 satt jag på Individual terapin med Dr Peder. Vi hade bestämt denna tid eftersom han ville ha ett möte eftersom jag blev utskriven i fredags. Yes och där kom vi väl fram till att mitt mående i princip har vänt om helt, från att vara väldigt deprimerad, inte sett nån mening med nått, inget hopp och bara förtvivlan - till att jag nu känner (oftast) att minsta lilla grej är kul, jag har dock i vanligt ordning efter en utskrivning startat hur många grejjer som helst för jag känner att NU KAN JAG. Typ. Sen att det oftast har slutat med att det har blivit pannkaka eller ingenting, vill jag inte erkänna riktigt. Så länge jag har kraft och styrka tänker jag fortsätta med mina planer och mål...så det så!
Kom igen nu Brittan, gör lite nya låtar, daaah!!
När jag kom hem var jag så bajs trött, satt i soffan och kelade med Nova men sen höll jag på att somna, jag frös som bara den oxå, så jag kröp ner under filten och sov ett par timmar. Vaknade för drygt en timme sen, genast mycket mer piggare. Pratade med mamma och sen lagade jag lite käk, och nu sitter jag här och dricker kaffe. Ska strax hoppa in i duschen. Kl 18 kommer min kusin Lena hit för lite seriöst filmtittande!! Kul kul!
Gammal bild på mig och Nova ♥
Imorrn vankas det tvätt och städ, och det roligaste KÖREN börjar för terminen igen, åh det ska bli så kul att få sjunga igen! Några telefon samtal måste även utföras imorrn på morgonen. Yes!
Jaaa, idag ska jag få hem min lilla tjej, min lilla bäbis. Å det ska bli sååå mysigt, ska pussa ihjäl henne ♥
Sitter och väntar på att få svar vilken tid jag ska hämta henne. Hoppas det blir snart.
Sen idag kommer min lilla familj hit för mamma ska hålla lilla Nova så jag kan klippa både fram -och bak klorna. Det var väldigt länge sen vi gjorde det så det lär behövas. Sen åker mamma hem till sig men min syster ska stanna kvar och sova över hos mig. Det ska bli jätte kul. Vi ska ha "film maraton" som vi brukar, kanske spela lite BUZZ! vi får se :)
Mitt mående är sådär, nått mellanläge. Inte dåligt, inte bra. Jag bara ÄR, typ. Skönt att få en liten paus, ett andrum att hämta mellan alla känslo stormar som vi Borderlinare har :)
Massa ego bilder, but hey, who cares? We all go a little ego sometimes!!!
Vet inte riktigt vad jag ska hitta på nu medan jag väntar, har lixom gjort allt jag kan och ska. Ätit frukost, bäddat sängen, tagit mina meds, klätt på mig. What else is there?
Yepp, kikar bara in en snabbis för att tala om det. Och så kommer min kusin vitamin Lena hit från Norge idag, hon ska stanna tills den 5 september. Det ska bli jätte kul att träffa henne igen :)
För övrigt, om mitt mående, orkar jag inte gå in på detaljer. Det är som det är - kan inte trolla. Och av nån anledning är saknaden efter Nellie extra stark idag, why? Min lilla farbror ♥ Mamma saknar dej...
Nu ska jag ta och klä på mig, min bil kommer om cirkus 30 minuter.
Jag kastas mellan känslolägen jag inte visste att jag hade. Det är mycket skrämmande och jag attackeras av känslorna av meningslöshet och hopplöshet. Men jag vet att jag djupt inne i mig har den där hjälten, som den dagen när jag var 17 år, och satt i sängen på Barn psyk, lovade att jag aldrig skulle ge upp, hur jobbigt det än är...
Igår blev det lite senare läggdags för mig. Var nämligen hos min kära moder och syster. Mamma skulle iväg och träffa en väninna så jag och syrran fick lite ensam-tid oxå, så mysigt. Först tog vi en sväng med bussen för att göra en sak, det gick väldigt fort. Sen satt vi i syrrans rum och kollade på en film som heter "The Strangers". Huua, den va otäck. Hade det hänt mig hade jag blivit "Lilla Nisse" (läs:knäpp,tokig). Ha ha. Jag stannade faktiskt kvar och tittade på Fångarna på fortet där oxå, var mysig och trevligt, som alltid ♥
Vaknade runt 8.30 imorse. Sen lite senare ringde jag lite samtal, kl 11 var det dags att tvätta vilket jag fortfarande gör, ska hämta tvätten runt 13.20 nu. Bara hoppas att allt är hyffsat tort men det brukar alltid vara något som är envist blött/fuktigt. Hatar det när man måste hänga upp kläderna överallt i lägenheten, men men. Och shit va mycket tvätt jag hade, 2 fullproppade Ikea kassar och min dramaten kärra som även den var fullproppad. Bävar för uppackningen och ihopvikningen senare, usch.
Sitter och funderar vad jag ska göra resten av denna dag. Jag är så trött så jag skulle kunna somna stående men jag vet varför och just därför borde jag INTE ge efter och somna - men ooh va lockande det är. Hmm får väl se vad/om jag hittar på sen??!!
Jag måste klara detta, jag vill klara detta, jag kan klara detta, jag får klara detta.
Det är jag, och endast jag, som kan få det att funka eller att gå åt helvete. Jag vet ju att jag fixar det, jag har fixat det för.
Ja godmorgon på er vänner. Fast jag har iofs varit uppe sen kl 7.30. Idag fungerade kaffebryggaren iaf :P Tur det. Pratade en stund med lilla mammsen oxå :) Sen åt jag frukost. Nu har jag bäddat sängen och klätt på mig, med en ny tunika/klänning som jag "fick" av en på sjukhuset :) Gillar den mycket, kul att känna sig LITE fin. Kl 9.30 om en halvtimme asså, kommer min bil. ska till Dr Peder kl 10. Efter det går jag till avdelningen och där får jag nog vara ett tag. Inte förrän kl 13.40 ska jag och läkaren till Länsrätten ang mitt LPT ska förlängas... Mm det e sååå kul när en domare och andra tanter sitter och studerar en och sen "Du lider av en allvarlig psykisk störning, därför anser vi att vård enligt LPT ska fortsätta." PANG, klubban i bordet. Kul - NOT!
Men efter det hoppas jag att jag får åka hem igen, imorrn kl 11 har jag tvättstugan och det behövs som ni kan se på badrumsbilden :) Vädret ser mycket lurigt ut, ska jag ha jacka eller kofta??? Dilemma big time.
Nä nu ska jag ta och stoppa ner cigg paket i min väska för jag vet inte, kanske blir jag kvar på avdelningen inatt - vill inte det, men man vet aldrig och utan cigg skulle jag dö!
Japp, nu när jag har städat och fixat och pysslat här hemma vill jag gärna "bjuda in er". Herregud, jag kan lova till 120% att jag har aldrig städat så här noga som idag, jag dammade ju lixom tom listerna överallt, hyllor och andra saker som jag alltid annars låtsas glömma bort. Nu tog jag ALLT! Ja, det gick åt 3 disktrasor och från att jag brukar städa klart på runt 1 timme, tog det denna gång ca 3½ timme. Jag var duktig och slängde gamla mattor, la dit de nya, bytte dukar, skurade HELA badrummet. Dammsög överallt såklart. Bäddade rent i sängen och la på mitt nya överkast som jag fick på köpet av Ellos, vitt kanske tråkigt men kul med lite nytt. Ja hursomhelst, jag e stolt över allt jag gjorde. Så nu kan jag lugnt unna mig en helkväll framför teven. Har precis tagit en dusch och ska ta och laga till nått enkelt att äta, börjar kurra i magen. Men här kommer i alla fall bilderna från mitt hem!
Enjoy!
Matrummet
Köket
Vardagsrummet!
Badrummet med de nya mattorna :)
Mitt älskade sovrum ♥ I love it :)
Min lilla mysiga hörna i sovrummet, tänkt att ha som läshörna men det blir ju aldrig att jag sitter där och läser. Men jag njuter av det varje gång jag ser det ändå!
Och till sist en bild på min kära balkong. Känns väldigt ovant att kunna ha glasen öppna, men jag passar på att vädra för fullt så länge jag är "barn-ledig".
Ja, nu fick ni se hur jag har det. På hela taget är jag väldigt nöjd med min bostad just nu, jag har fått det mysigt efter mina förutsättningar. Det finns såklart vissa saker jag behöver/vill fixa, men det kommer i sinom tid!
Suuuck, vaknade för ca 1 timme sen. Kände mig glad och pigg. Gick och satte på kaffe bryggaren. Efter en stund hörde jag att det lät väldigt konstigt, gick o kollade och då hade inte det runnit ner i kannan som det ska utan stannat kvar i filtret som hade svämmat över av vatten och pulver. Överallt var det. Suuuck så det var bara att göra rent och göra OM ALLT! Sen stod jag och vaktade den och då funkade det.
Fan,detta räckte tydligen för att jag skulle få mega ångest. Och alla meningslöshetskänslor attackerade mig. Men jag försöker njuta av min kopp kaffe och LÅTEN jag älskar...
Idag står STOR STÄDNING på schemat. Har dessvärre sett att alla spår efter mitt "utflipp" inte är borta. Herregud på nattuksbordet och på byrån, undrar hur men vet ju att det blev allvarligt så kanske inte så konstigt?
Aja.
Wish me good luck please...
Bjussar på en bild på mig från NU, längesen jag gjorde det ...
Tänk, att det behövs så lite för att hela ens humör ändras. Från ett väldigt deprimerande tillstånd har jag nu tagit mig upp på banan igen. Det enda som behövdes var att få träffa min älskade mamma och lillasyster ♥ Kan inte beskriva i ord hur mycket Ni betyder för mig, I love you !
Sen blir det ju inte sämre om man hittar Den Låten som lixom fastnar, att det känns som om den var skriven just för Dig. Det kan ha med texten eller melodin att göra - du känner i magen när du älskar en låt. Denna spelade min syster för mig idag. Tur att jag har henne som följer med i musik svängen när jag inte kan :P Denna låt har fastnat nu, och det jag känner när jag lyssnar på den är ren och skär : LYCKA!
Chansade igår. Frågade Ssk R om hon trodde det var möjligt för mig att gå på permis. Hon var tveksam eftersom jag är inlagd på LPT och jour läkarna över helgen brukar INTE vilja godkänna permissioner eftersom de inte känner oss. MEN hon ringde honom och sen kom hon till mig och log och sa: "Du får åka MEN du måste lova att komma tillbaka på en gång om du mår dåligt, det får INTE bli som sist med överdos, blod och ambulans. Jag la ett gott ord för dig, så nu ryker jag om du strular till det..."
Åhh vad kunde jag säga mer än "Kan jag åka om en halvtimme"?
Jag packade snabbt ihop det viktigaste, beställde taxi och sen när jag hade fått medsen åkte jag. Inte hem, utan till Heron City och MediaMarkt för att köpa en dammsugare till mormor. Passade även på att gå in på Willys och köpa en mjölk och lite ägg. Sen åkte jag hem.
Bara för att vända. Gick till mormors port i hopp om att hon eller någon skulle passera för det gick inte att ringa till henne. Stod där utanför i ca 50 minuter, men det var inte så farligt. Precis när jag skickade ett mess till mamma om att INGEN kommer så kommer mormor gående och ser ut som ett frågetecken "Ska du besöka miiiiiig"? häver hon ur sig, eh ja lilla mormor vem annars? Så jag följer med henne upp, först fixar jag telefonen, mamma hade råkat dragit ut strömsladden till modemet när hon skulle koppla in teven. Efter det fixade jag med mormors teve så hon fick fler kanaler, sen packade jag upp och satte ihop dammsugaren. Puuh!
Sen skulle jag åka till mamma o syster men det sket sig, hade varken huvud eller ft-kortet med mig...Tilt i pallet om något :)
Men det var bra att jag gick hem till mig istället. Satte mig med mina miljarder räkningar så de har dragits idag. Diskade och uuuuusch det var kaffe kvar i min kanna och det var ETT GRÖNT TÄCKE på ytan likaså i filtret så det var bara att ställa sig o göra rent hela bryggaren. Slängde ägg, 2 ½ liter mjölk, smör - usch vad hemskt men annars hade det krypit ut av sig självt snart. Blää!
Jag e så satans stolt över mig själv. Det lockade igår, det där dumma, men neeeej - jag ska inte! Och jag klarade det. Jag är glad, kanske har medicinen börjat hjälpa redan nu... kan jag ha sån tur? Jag hoppas jag får natt permis inatt igen, det är lyx att få sova i sin egen säng, att få göra kaffe när man vill och gå på toaletten själv :) Jag njuter till fullo. Men rädslan finns där, att detta bara är nått lur som får min hjärna att tro att jag mår bättre fast jag inte gör det... men skit samma. Jag fortsätter att njuta till jag mår skit igen :)
Nu sitter jag här och väntar på att åka till grupp terapin. Min taxi kommer 9.30. Sen efter den ska jag direkt tillbaka till avdelningen... Hoppas på att få läkarsamtal så fort som möjligt så jag får åka hem igen.
Suck. Då sitter jag här igen då. I "vardagsrummet" på avdelning M78. Gillar att sitta här med datorn vid denna tid. Så lugnt. Tyst. Men jag hör svagt hur de pratar utanför, de som sitter vid akvariumet. Behagligt. Känner mig ledsen idag oxå. Blir arg på mig själv, på depressionen rättare sagt. Helt enkelt så satans trött på att må såhär. Vill bara att det ska vända nu, till det bättre.
Fick börja med VOXRA i fredags och jag BER TILL GUD och alla man kan be till att den ska hjälpa mig. För vad händer annars? Jag har provat alla andra antidepp meds så detta e lixom ENDA chansen jag har.
Vet ni, jag är stolt över mig själv. Jävligt stolt. I förrgår kväll vid 21 tiden satt vi vid akvariumet som vanligt och småpratade. Plötsligt börjar en patient prata om övervikt och operation och "att hon inte kan se ut så här längre" och "jag klarar inte detta på egen hand"! Där blev det svart. Kolsvart. Jag HÖR hur mitt hjärta slår så snabbt - dunkdunkdunkdunk, det skenar. Tar mig till mitt rum och kastar mig på sängen, tar min filt och lägger över huvudet, jag hyperventilerar, tårarna börjar rinna. Äckel känslorna anfaller mig, det e nån som skriker neeeeeej jag vill inte, jag kan inte, jag oooooorkar inte. Inser att det är mina tankar. Jag skakar okontrollerat, jag vill bara dö. Patienten som sa det där kommer in, jag hör att hon ber mig om förlåtelse men jag kan inte svara henne, all min kraft går åt till att andas, varje andetag river upp hela mig och det gör så ont, så ont. Hon går efter en stund kommer en annan patient in till mig, klappar lite på mig där jag ligger och hyperventilerar och skakar, frågar om jag vill att hon ska sitta där. Jag får ur mig att jag vill vara ensam. Där jag ligger under lakan och filtar önskar jag så att nån i personalen ska komma, men ingen kommer. Efter ca 40 minuter börjar jag återfå kontrollen, andas lugnare, tårarna har slutat rinna, jag skakar inte lika mycket längre. Jag tar sakta sakta bort filten över huvudet. Sätter mig upp, går upp och röker och då inser jag att ångesten är påväg tillbaka. Ringer på larm klockan vid min säng när jag rökt färdigt - inser att jag inte kommer klara av att ta mig till sjuksköterskan och jag är i DESPERAT BEHOV av min Sobril. Två skötare kommer in men de vänder på klacken så fort jag sa att jag behövde min medicin. Vad nu då, hjälp så brukar hon inte vara. Hon som har varit så snäll mot mig, hon som var med mig vid magpumpning, blod och extra vak. VAD HAR JAG GJORT? Nått måste jag ha gjort annars skulle hon ha satt sig med mig, som hon brukar. Jag reser mig upp och tar mig till personal rummet, frågar henne Vad har jag gjort? "Jag bad om min medicin för jag mår jätte dåligt och ni bara ignorerar mig" säger jag samtidigt som jag börjar gråta igen. "Men lilla gumman då" hör jag henne svara och "jag kommer till dig snart". Går gråtandes och sätter mig vid vattenfallet, sitter och vaggar fram och tillbaka. "Nu skiter jag i detta, jag måste få bort ångesten, skäraskäraskäraskära sönder mig, det är det enda jag tänker på nu. Sen kommer hon, jag gråter ut min smärta och ångest, hon ber om förlåtelse för att det blev som det blev och att de "absolut inte är arga eller sura på mig"!
Efter ett tag lugnar jag miggår och röker en cigg sen går jag och lägger mig. Innan jag somnar tänker jag bara på en enda sak. JAG HAR INTE GJORT MIG ILLA!!!! Jag ligger där och funderar på VAD jag gjorde, och jag tänker även på att "Jag klarade det" och det var som alla alltid har sagt att det är, att ångesten stiger och stiger men sen så sjunker den oxå. Man kan inte dö av en panik ångest attack - även om man tror det. Fan, va jag e bra!!!Men det var verkligen nära ögat, oj oj oj va nära det var att jag bara sket i allt och tog till rakbladet, men jag gjorde det inte!!!
Mm var bara tvungen att få skriva detta, svart på vitt. Igår var samma skötare här och då kom hon och satte sig och pratade med mig - det värmde. Hon är snäll. Måste jobba på mina "de-hatar-mig-känslorna" som oftast visar sig att de inte stämmer.
Idag är det söndag och jag har absolut ingenting att göra. Nada! Boooooriiiiiiing. Ett bra tecken. Blir väl att jag kollar på nån film. Borde släpa in mig i duschen idag oxå och kanske passa på att bädda rent i sängen! Jag längtar hem, så att det gör ont. Men jag, som alla andra här, vet att det inte är nån bra idé ännu. Det skulle inte gå så bra, inte riktigt ännu. Måste vara lite starkare, lite tryggare - må bättre helt enkelt för jag vill ju inte att det ska sluta som det gjorde sist jag var hemma. Usch, nej!
Saknar min lilla tjej oxå, men har fått höra att hon mår bra, så det är skönt. Mammas lilla bäbis <3
Sakta sakta börjar, kanske, hoppet återvända och ingen kan vara gladare än jag. Men jag andas lugnt, känner, vrider och vänder på det - bara för att bekanta mig vid den känslan igen. Jag kan ännu inte säga att jag tror detta kommer bli bra till slut, men kanske kanske kan detta vara en bra början. En bra början på resten av mitt liv?!
Suck, vad ska jag skriva nu då? Hm, jag kan ju iaf tala om att jag blev av med extra vaket igår, så nu är jag en fri människa - typ. "Du borde fira, med att gå på toa" sa en annan patient till mig igår. He he det e ju fan sant. Det e inte lätt att gå på toa när det står en och glor på en bara 1 meter ifrån, usch!
Jag höll mig dock på rummet större delen av dagen igår, vet inte varför. Kanske för att jag tycker det e jobbigt med alla människor?! En personal kom in till mig vid 21 tiden. Hon var lite orolig för mig eftersom jag inte visat mig i korridoren nånting typ. Vi pratade lite, nära att jag började gråta. Fan, jag gråter för minsta lilla numera.
MEN jag fick reda på att på ronden igår hade Överläkaren sagt att han tänker behålla mig här, att jag har en DJUP DEPRESSION och att de måste hjälpa mig, att de aldrig har sätt mig i just detta skicket... Så idag ska jag prata med honom och vi får väl se hur det blir med anafranilet. Jag har fått massa konstiga biverkningar av höjningen. As jobbigt. Igår sa han att om de hållt i sig till idag ska vi nog sätta ut den, och så ska jag prova med nån annan. Vi har pratat om voxra, men jag vet ej säkert om det blir den?
Jag är så förbaskat trött på att må såhär nu, orkar inte mer. Vissa stunder kan jag nästan tro att det har blivit bättre, att det börjar gå åt rätt håll men sen så säger nån nånting och allt blir mörkt och jag faller. Börjar gråta för de minsta sakerna. Tex i fredags när jag var hos Dr Peder så skulle vi inte prata om något jätte jobbigt eftersom jag skulle åka direkt på perm. Och sen råkar han nämna den dagen när jag kommer "lämna" MBT-teamet - och tårarna bara vällde över. Jag kände riktig ångest smärta. Som den separations ångest smärta man kände när man var liten och mamma lämnade en på dagis. USCH, jobbigt jobbigt jobbigt.
Konstigt nog kan jag ändå känna i vissa stunder att jag VILL göra saker - när jag blir frisk. Det måste väl vara ett friskhetstecken? Sen att jag så fort jag tänker på att jag vill göra än det ena, än det andra får panik ångest, en enorm trötthet som drar ner mig i golvet, allt blir svart och jag vill bara skrika JAG ORKAR INTE! Jag tror inte att det finns en framtid för mig. Alla säger hela tiden att "det kommer bli bättre Rebecka" men vet ni vad - jag vet inte ens om jag finns kvar här då, för just nu känns det övermäktigt att ens tänka en eftermiddag framåt. Hur ska jag då kunna se mig själv om 1 eller 3 år. NEJ! Och det är NU jag behöver det där "bättre" ni pratar om. Det är NU jag mår såhär inte om 2 veckor eller 4 månader, utan NU! Så ni kan komma med era intränade meningar om att det ALLTID BLIR BÄTTRE och stoppa upp de nånstans. Jag förstår att ni menar väl men det blir bara fel, och istället blir jag förbannad - riktigt pissed off lixom. Det är lätt för er att säga att det kommer bli så jävla mycket bättre. Seriöst - tror ni att nån som jag, som mer eller mindre åkt in och ut från olika instutioner sedan 17-års ålder, kan tro på det ni övat in om den där framtiden ni lurar i oss alla här existerar. Den där framtiden där allt är bra, inget dåligt mående, inga depressioner, ingen ångest, inga självmordstankar. Kanske om detta var första inläggningen för mig skulle jag tro på er, men från den dagen jag blev inlagd på barnpsyk för andra gången på ett par månader insåg jag att detta helvete kommer fortsätta. Kanske i hela mitt liv. Inte för att jag VILL det utan för att jag är dömd. Stämplad. Hospitaliserad. Trasig männsika... Men ok, så här är det. Jag kanske är allt det där, kanske är det hopplöst för mig. Kanske kommer jag spendera mitt liv genom att åka in och ut från psyk, med LPT och xtra vak som enda livsuppehållande medel. Då får det bli så. Så länge inte människorna runt omkring mig ger upp kommer jag inte heller att ge upp. Jag menar det måste väl finnas nån mening med mitt liv oxå, eller? Jo jag tror det och även fast allt är kol svart just nu så klamrar jag mig fast vid just den meningen som jag har tränat in att ÄVEN BAKOM ALLA SVARTA MOLN LYSER SOLEN. Och jag väljer att bara tro på det, även fast jag inte kan KÄNNA det. Rent tekniskt är det ju så...
Och jag ska göra mitt bästa, mer kan man inte begära. Det gör ont och jag är rädd. Som en liten flicka tittar jag oskyldigt upp mot himlen och undrar åter igen vad de där stora gudarna hade för plan för mig när de skapade mig. Kanske var det just detta, att jag ska sitta här på en sluten psykiatrisk vårdavdelning med LPT och Extra Vak men då får det vara så...
Hmm ja, vet inte om jag har lust att skriva, men jag gör det ändå. För jag vet att det är bra för mig att få ut allt på svart och vitt.
Igår kväll hade jag gått en hel fucking dag med bilderna från min hemska mardröm jag hade natten innan. Kort kan jag berätta att den handlade om själmord, både mitt eget men även en annan flickas jag har berörts mycket av.
Jag var med vid båda, jag såg när hon ställde sig framför tåget. Hur tåget tillslut har passerat, där ligger hon. Hon har världens bredaste skärsår över ansiktet och huvudet. Plötsligt är hennes familj där, de kramar henne, gråter. De skriker ut att det de var rädd för skulle hända precis har hänt. Jag står där på sidan av järnvägen och tänker "Detta är första gången jag ser en död människa"!
Plötsligt är jag på en enorm motorväg, typ en 5 filig sådan, var en massa bilar, lasbilar och tank bilar. Tydligen har jag ringt polisen och sagt att jag ska ta livet av mig, så plötsligt är jag död. Men jag är medveten om allt omkring mig, jag hör hur polis helikoptrar och ambulans helikopter närmar sig. Jag känner mig så lugn, äntligen är allt över. Det blir en galen räddnings aktion, de lägger mig på en bår/spineboard och sen lyfter helikoptern. Jag ser att de närmar sig mammas hus, de ska visa att jag är död. Jag vill berätta HUR jag dog. Plötsligt säger mamma att "Jag vill inte se VAD du har gjort, jag vill bara se att du är död så att jag vet..." Sen är jag framme på bårhuset. Jag rullas in, ser döda kroppar överallt. På en brits ligger en hel människas hud kvar, ungefär som en orm ömsar skinn, så ser det ut. Kvinnan som låg där innan har fallit ner på golvet i en stor blodig pöl. Bår-kvinnan skrattar när jag tittar på det och hon säger skämtsamt "Ja så kan det gå om de får ligga för länge med salvan...". Sen föser hon över blodiga kroppsdelar, köttslamsor, hjärnsubstans och tillsist allt blod från en bår som jag ska ligga på.
Sen är jag plötsligt med en anorektisk pojke som ska hjälpa mig att dö eller rädda flickan. Vi springer fram, vi har kläder på oss som lyser av neon. Gula och rosa är färgerna. Sen kommer vi fram till en bro, då visar det sig att flickan lyckades att ta livet av sig iaf. Det såg "Varg mannen". Han är känd här för han kan ta sig fram lika snabbt som en varg, han ser även ut som en varg. Läskigt. Men han är snäll. Han berättar att han såg allt hända, hur flickan kastade sig framför tåget och att hennes kropp blev iväg kastad till mellanrummet mellan bron och cement pelaren, så då var vi tvungna att börja borra, för vi måste få fram hennes DNA!
Ja, sen slutade drömmen. Och allt detta UPPLEVDE jag, jag trodde på allvar att jag var död när jag vaknade igår. Försökte på egen hand bearbeta denna dröm men när kvällen kom blev det för mycket, bad att få prata med personal. Jag var (är) helt slut, jag har ingen kraft kvar. Jourläkaren fick komma upp, det var som tur var öl från avdelningen här så vi kände ju varandra. Men han blev orolig, så jag fick x-tra vak IGEN.
MMmm har det fortfarande. Och denna jävla meningslöshetskänsla kväver mig. Jag vill inte mer, jag orkar inte. Jag vill verkligen bara försvinna. Har ingen ork, ingen kraft.
Och det lilla hopp jag en gång hade inom mig är för längesen bortblåst...
Jag får se hur resten av dagen blir, läkaren har ordinerat sobril á 15 mg max 3 ggr/dygn. Han trodde att det beror på ångest det jag upplever. Dimmig syn, ljus och ljud känslig - känns som om jag går i sirap.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta helvete, men jag vet att jag måste, på nått sätt.
Just nu känns allt jobbigt. Och då menar jag inte "jobbigt så att jag hellre skulle sitta o glo på TV". Nej jag menar, "jobbigt som att bestiga ett berg"! Bara att vakna var hemskt, och sen känna paniken över allt jag ska göra idag. Så jag gick o la mig igen. Blev väckt av ÖL - samtal. Jag var arg. På vad? På mina känslor, på hela situationen. På att allt känns så fucking jobbigt.
Idag ska jag bestiga MOUNT EVEREST 20 ggr...
Dvs jag ska gå till Dr Peder från sjukhuset (en promenad på kanske 10 minuter), ska prata med honom till kl 13.45. Kl 13.50 åker jag färdtjänst till mamma. Sen ska vi göra lite saker, trevliga iofs- men jag känner bara "hur ska jag orka?" Det handlar inte om att jag inte vill, åh vad jag vill...
Har släpat mig in i duschen men jag e lika varm som innan, svettas iaf. Känns inte fräscht. Min mage är knäpp, fick spy känsla när jag stod o rökte nyss, var tvungen att fimpa. Mår illa, känns som jag ska spy närsomhelst.
Gissar att det e ångesten som gör sig påmind.
Snälla Herr Ångest, lämna mig - om så bara för en stund. Idag vill jag känna mig vanlig. Som vilken 24-åring som helst. Jag vill inte känna mig äcklig och smutsig längre. Jag vill inte att min hjärna ska koka över av alla dessa destruktiva tankar. Jag vill inte hålla döden i handen längre. Jag vill ut i livet, jag vill må bra. Är det för mycket begärt? Ibland slår det mig att eftersom det aldrig inträffar så ÄR det för mycket begärt. Kanske förtjänar jag detta, kanske var jag ond i mitt förra liv som straffar sig nu? Vem vet.
Jag ska iaf göra mitt bästa för att få en trevlig dag och kväll. Och hoppas på att inte min ångest och ledsenhet förstör - varken för mig eller min familj.
Jaha, då sitter man här då. Själv för första gången på 2 dygn. Fick extra vak i måndags, bröt typ ihop på läkarsamtalet. Stört-bölade och var ärlig med hur jag mår, eller hmm det gick lixom inte att dölja. Allt bara brakade lös. Så i 2 dygn har jag haft någon vid min sida ständigt, tom in på toaletten. Det är inte kul kan jag lova, man kan aldrig slappna av, man e på helspänn hela tiden. Men nu så, är jag "fri". Jag får tom gå ut med personal idag så jag ska ta mig ut en sväng lite senare. Skönt ska det bli...
Nu sitter jag här och väntar på att kl ska bli 11, ska tvätta då. Har duschat för en liten stund sen, åh gud så skönt det va. Efter 2 jävla dygn utan en dusch känner jag mig som en ny människa.
Jag ska få ANAFRANIL DROPP igen. Både Dr Peder från MBT och Dr Henrik här på avdelningen är överens om att de måste "skapa en liten kemisk reaktion i mitt huvud". Med andra ord - JAG HAR FÅTT EN DEPRESSION IGEN. Yes, kul. Men det förklarar ju min totala hopplöshet, att allt känns så fruktansvärt meningslöst. Och att jag är helt orkeslös... Förra gången jag fick dropp (i november 2009) så hjälpte det faktiskt, fort tom. Så jag håller alla tummar och tår att det har effekt nu oxå...
Vart mina tankar befinner sig orkar jag inte tänka på, eller jag orkar inte skriva om de just nu. Det gör för ont att inse VAD jag tänker på... Vill lixom inte erkänna att det e så dåligt som det är med mig just nu. Så jag blundar, drar ett djupt andetag, sväljer alla piller, röker cigg efter cigg och låter tankarna ledas bort mot en bättre plats, en plats där ångest och död inte är vardag...
JAG DRAR EN NITLOTT VARJE GÅNG JAG TÄNKER EN TANKE!
Jag önskar dig allt gott i livet. Jag hoppas att du får en fin dag, jag kommer och firar dig snart. Du är den viktigaste personen i mitt liv. Jag älskar dig, det vet du!
Vill inte tänka på de senaste dagarna. Vill inte känna det jag känner. Vill inte se de bilderna som poppar upp så fort jag blundar. Men jag kan inte värja mig, allt finns där. Som för att reta mig. Jag mår inte bra. Jag mår verkligen inte bra och jag blir livrädd för tusende gången när jag inser att JAG HAR TAPPAT KONTROLLEN. Så nu börjar kampen om att återfå den. Få känna den ynka lilla stolthet jag kan känna, när jag klarar av att hantera mina känslor, mina impulser. Men det är inte lätt. Långtifrån lätt. Och tårarna bränner sådär bakom ögonlocken igen. Jag vet inte vart jag ska börja...
Jag blir faktiskt riktigt förbannad. Förbannad över att vissa människor bara får glida genom hela livet på en räkmacka. Medans vissa andra får kämpa för varje steg, för varje andetag. Sen blir jag förbannad på mig själv oxå. Varför kan jag inte skärpa mig? Varför måste jag få ett sånt stort bakslag? Kanske är det normalt som alla säger till mig - att det hade varit konstigt om jag INTE hade fått detta "återfall". Men va fan. 7 månader. I 7 jävla månader klarade jag mig ifrån att skada mig. Men det sket sig. Nu sitter jag här igen med över 50 stygn på kroppen. Matsrupen bränner, svider och ömmar sådär för att bara påminna mig om att jag försökte avsluta allt i tidags natt. Påminna mig om ambulansen, blodet, tabletterna, poliserna, magpumpning, xtra vak, stygn och kol. För i helvete, det ÄR INGET JAG VILL MINNAS.
Jag minns hur jag kommer in till akuten med ambulansen, när den öppnas står redan där 4 personer för att ta emot mig. Jag rullas in på akutrummet. Det är folk överallt. Alla är på mig. Kopplar på slangar, dropp, ekg, drar av mig mina blodiga kläder. Jag vill bara sova, kan inte hålla ögonen öppna. De puttar på mig, ropar mitt namn, att jag inte får somna. Vi måste magpumpa dig Rebecka, hör jag någon säga. Nej nej nej. Jag vill inte, snälla låt mig vara ifred... Det kommer gå bra säger de. De kör ner den tjocka jävla slangen i halsen och jag grips av dödsångest. Jag får ju för i helvete ingen luft, kan inte ta ett enda andetag och det enda de står och säger är "Andas Rebecka, du måste andas." Grips av ännu mer panik för jag inser att de inte förstår att jag INTE kan andas.
Minnesbilder från 3 kirugläkare som står och syr ihop mina sår samtidigt och jag får sånna äckliga overklighetskänslor, jag känner att jag MÅSTE SÄTTA MIG UPP annars dör jag. Det kliar och sticker i hela kroppen men så fort jag lyckats sätta mig upp puttar de bara ner mig igen. Sen blir allt svart...
Vaknar på morgonen på MAVA av att två kvinnliga poliser står vid min säng. "Hej Rebecka! Vi vill bara tala om att en granne till dig ringde oss när hon såg blod hela vägen till din dörr. Så vi var tvungna att bryta upp din dörr, så vi fick byta ut ditt polislås. Hoppas du förstår, du hade kunnat lega där inne och vara skadad. Här har du de nya nycklarna. Men oroa dig inte, hemförsäkringen täcker detta..." Det enda jag får ur mig är "Men min katt då???" Hon säger att de inte såg nån katt, att den säkert har gömt sig eftersom de borrade och hade sig. En våg av skuld och ledsenhet sköljer över mig. Hur mår min lilla flicka där hemma? Hon har alltså varit där med allt blod och sen oxå säkert fått panik över när poliserna stormade in. Min lilla älskling. Nova, jag är ledsen... Förlåter du mamma? För jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv. Men nu ska allt bli bra.
Ssk R här på avdelningen har erbjudit säg att ta hand om Nova nu när jag är inlagd, så efter lunch idag åker vi till mig och packar ihop Nova och hennes grejjer och åker till henne. Jag ber en tyst bön att det kommer gå bra, att Nova klarar detta. Jävla idiot du e Becka, vad tänker du med? Hur kan du utsätta Nova för allt detta?
Jag har inget att säga till mitt försvar. Jag är hemsk. Det enda jag kan komma med är "Jag gör det inte med flit, jag är sjuk, men jag håller på att bli frisk." Och det tar enormt på mina krafter. Det är ingen ursäkt men det är en förklaring... Men jag älskar min katt, min bäbis. Jag skulle kunna gå över eld och vatten för henne. Istället går jag igenom ångest och tårar. Tittar döden i vitögat med en stark längtan att få ett avslut på allt, men jag håller mig krampaktigt kvar i livet. Än ska jag inte ge upp, lite till orkar jag. Kanske blir det bättre som alla säger...
Jag är trött så trött. Men jag har bestämt mig åter igen, att jag ger allt en chans till. Måste återfå kontrollen över mig själv och mitt liv. Vill inte spendera ytterligare år liggandes i en sjukhussäng och drömma om det liv jag aldrig fick.
Det blir inte bättre än vad man gör det till. Punkt.
Musiken strömmar ut i mina hörlurar och för en liten kort sekund vågar jag släppa taget och ryckas med i de härliga rytmerna. Bas dunket slår i takt med mitt hjärta och för första gången på länge känner jag mig levande...
Jobbigt. Igår kväll kom en ny tjej hit. Hon var tydligen inlagd här precis innan jag kom. Hon och jag delar rum nu. Och bokhylla och byrå. Hon e så liten. Smal. Säkert anorexia, men jag bryr mig inte om det. För första gången inatt lyckades jag sova bra. Vaknade utsövd kl 6.30. Drack kaffe, rökte. Funderade på gårdagen och kommer på att det faktiskt gick mycket bra. Inga breakdowns eller ut flippningar. Jag höll mig borta från det vassa, kände impulserna, men klarade av att stå emot. Klapp på axeln Becka :)
Idag hoppas jag. Nej. Idag SKA jag åka hem. Pussa på min lilla flicka. Hämta mitt paket från Ellos. Borde även städa, som jag egentligen skulle gjort i helgen men det blev ju inte så. Men jag tror inte att jag får natt permis. Utan bara över dagen. Ska prata med Underläkaren Malin snart... Överläkaren Henrik är inte här idag så då ska överläkaren från andra avdelningen göra bedömning på mig och se om han vågar släppa iväg mig. Det måste ju göras eftersom jag är här på LPT. Mmm, japp.
Jag vill ha pengar, eller jag BEHÖVER pengar. Vad äger jag nu, hmm ca 17 kr på kontot sist jag kollade. Tråkigt. Men jag ska fråga mormor vid tillfälle nu snart om jag kan få låna en slant. Behövs ju inte om jag e på sjukhuset, får ju mat här men om jag blir utskriven snart lär jag behöva de pengarna.
Pratade nyss med min kp för dagen. Sa bara de planer jag har för dagen. Hoppas jag får prata med läkaren snart. Orkar inte vänta. Otålig. Har haft ont i halsen nu från och till i nån vecka. Känns som om jag börjar bli förkyld... Det skulle ju verkligen vara pricken över i.et. Precis vad jag behöver. Not!
Började äta pencilin (stavning?) igår oxå. Bamsepiller á 150 mg 3ggr/dag. Min mage blir fucked up av de men men. Måste för mina sår gör jävligt ont. Faaan fick nu reda på att jag inte kommer få prata med läkaren förrän på eftermiddagen för öl på andra avdelningen e upptagen på förmiddagen. Skiiit oxå, aja huvudsaken e att jag får åka hem nån gång idag iaf.
Känner att jag bara skriver massa strunt. Vill egentligen skriva mer om hur jag mår osv men vet lixom inte vart jag ska börja. Finns det nått att säga? Mer än att jag inte mår så bra? Är iaf stolt över att jag stod emot frestelsen att göra mig illa igår. Konstigt att det redan e den 3:e augusti. Vart har sommarn tagit vägen lixom. Har inte alls gjort allt det jag hade tänkt, har tex inte badat så mycket som jag hade sett fram emot - men det kan ju faktiskt bli varmt ända in till september, så än e det väl inte kört.
Bjussar på denna video. Detta får räcka nu. Cigg nästa...
Hmm, ja jag vet inte hur jag ska börja. Vet inte ens om jag vill gå in på det för djupt men jag tror det e lite bra att jag skriver lite, bara så jag kan få lite distans till det hela.
Mådde baaaajs på fredagen när jag var hemma. Låg mest i sängen och lyssnade på musik hade ingen ork till nått annat. På lördagen åkte jag mamma o syster iväg för att bada, men jag badade inte. Kaaaallt :) På kvällen blev det tufft igen = självskada...
Vaknade ap tidigt på söndagen, minns att jag hade väldiga overklighetskänslor och mega ångest. Så jag gick till köket och började ta mediciner. Minns att jag tänkte för var 3.e jag svalde att bara några till - måste få bli av med ångesten. Plötsligt hade jag fått i mig runt 30 tabletter. Bra tänkte jag, nu kan jag väl iaf få sova... Men nää. Senare frågade mamma om hon o syster kunde komma men då mådde jag så dåligt att jag var tvungen att åka tillbaka till psyk.
När jag var framme så såg de på mig, frågade om jag hade tagit nått. Joo... Jourläkaren kom upp, såren vart bara tejpade för jag skulle upp till MAVA på en gång. Kom dit upp med x-tra vak. EKG, massa klister lappar på hela mig, frågande jobbiga människor. Sen kom de in med den berömda drycken KOL. Det var bara att börja hinka. 2 jävla liter skulle jag få i mig. Mm nice eller inte. Först sa de att jag skulle vara där tills idag på morgonen men när kl närmade sig 19.00 så sa de att jag kunde få komma tillbaka till "min" avdelning. Fortfarande x-tra vak hela natten. Vaknade tusen jävla gånger för att personalen babblade precis vid min säng, grrr.
Vaknade idag kl 6, då fick jag äntligen kaffe. Slumrade om lite sen. Kl 10.15 var det dags för grupp terapi med MBT. Dr Peder e tillbaka. Kändes jobbigt att gå dit fast personal var med mig pga xtra vaket, men när jag var där kändes det lättare. Vi pratade mycket om djur idag, det var trevligt. Blir så mycket prat om allt elände iaf.
Kom tillbaka o åt lunch. Kaffe o cigg. Kl 13.15 hade jag läkar samtal. Ny överläkare IGEN men har träffat honom förut många ggr, han har både bältat mig och tagit hand om mina blodiga sår, eehm ja. Han liknar Daniel som vann idol tror det var 2005 eller 2006. Aja, hursomhelst blev av med vaket iaf. Underläkaren kollade mina sår, har nog fått en redig infektion i både brännsåret på armen och på ena benet. Så de har ringt efter infektionsläkare som ska komma och bedöma vad som ska göras. Måste antagligen ta bort stygnen pga infektionen, men får se. Aj aj ajaj säger jag bara, men jag vet SKYLL MIG SJÄLV.
Ville duscha efter samtalet men jag måste vänta tills den där läkaren varit här. Jag kanske inte ens får duscha pga såren, men vafaaan jag har inte duschat sen i fredags. Blääää.
Saknar min lilla flicka därhemma, älskar henne. Och jag vill även tala om att JAG HAR VÄRLDENS BÄSTA MAMMA & SYSTER! Som e så snälla och ställer upp o går till min lilla cykelbyxa varje dag. Vet inte hur jag ska kunna tacka er tillräckligt. Men jag hoppas att ni vet att jag ÄLSKAR ER <333
Nu ska jag gå o se om det finns nått kaffe kvar o röka en cigg. Får panik av bara tanken på att inte få komma ut mer idag, men men.
Sitter här och funderar på hur jag vill ha det, vad jag behöver nu. Om jag får, är jag redo att bli utskriven imorgon? Mitt spontana svar blir, nää-kanske inte. Problemet e ju dock det att jag VILL hem, men jag är ärlig när jag säger att denna helgen har varit tuff. Nära självskador för många gånger, destruktiva tankar och myyyyycket ångest.
Hade jag inte umgåtts med mamma och syster igår hade det kanske inte slutat så jätte bra... Som sagt, ångesten dödar mig.
Jag får väl helt enkelt se vad som händer och sker... men ALLT KÄNNS SOM ETT STORT FRÅGETECKEN!
Vad gör jag uppe såhär tidigt? Vaknade faktiskt redan 04.40, ehh kul, neeej. Min plan idag innan jag åker tillbaka till hispan e att jag ska storstäda. Det behövs verkligen, om jag säger så. Vart jag ska få orken ifrån e dock ett mysterium. Men det löser sig, säkert.
Nu ska jag slå på teven o se vad utbudet e nu kl 5.09 på morgonen. Gissar på tecknat :P
