3 år sedan Linnéa lämnade livet

Detta är en sorgsen dag, en sorgsen kväll. Tre år har gått sedan du valde att lämna livet. Endast 14 år gammal blev du. Jag fick aldrig äran att lära känna dig personligen, men av din mamma och resten av din familj har jag förstått att du var en älskvärd person. Du var vacker och begåvad på många sätt. Du var omtyckt och älskad av många. 


Ibland, snälla förlåt mig, kan jag fundera på hur du kunde göra det? Du hade ju allt. Underbar familj, vänner. Du hade rest mycket, du bodde i ett jättemysigt område. Du var oerhört vacker. Och du hade framförallt hela livet framför dig. Vad var det egentligen som fick dig att våga ta steget fullt ut? Jag fattar att det måste handla om ett mörker som inte ens jag har varit i närheten av att uppleva. En uppgivenhet som ingen, absolut ingen, ska behöva känna. Jag var hemma hos dig 30 maj 2009, när din mamma hade Öppet Hus för att minnas dig. 

Då var det ett år sedan du dog.
Idag är det tre år sedan.
Tiden går så fort och det känns som om jag slösar bort mitt liv.


Jag minns i ditt rum, ditt rum med blåa tapeter och samma rosa matta och överkast som jag har. Med många nallar på sängen, så många fina ord från många människor som saknar dig. Jag minns T-shirten som hängde på din stol, där du hade skrivit  "Den som säger HEJ får en kram  ". Jag förstod att det var sådan du var, glad och ville alla väl. En go tjej helt enkelt. 
MEN.
Ångesten jag kände i ditt rum, nedstämdheten som satt i väggarna var så jobbig att jag inte orkade vara kvar i rummet länge.
Jag minns att jag förstod varför då, varför du valde att ta livet av dig. När jag kände den smärta som fanns kvar i ditt rum.

Fast jag vet ju inte helt säkert exakt varför. Det var många olika faktorer, vilka endast din familj vet. Jag fortsätter att följa din mammas blogg lite då och då.


Jag har pratat med en del personer i min omkrets som är mycket andliga och berättat om detta. Om dig. Jag har frågat varför jag kände så enormt stark för just dig. En tjej jag aldrig träffade. 
Jag började läsa din mammas blogg ganska på en gång efter att du dog och redan då var det något som högg tag i mig.
Jag har läst många olika liknande historier, men aldrig blivit så personlig berörd...
Jag har fått veta att det är mycket möjligt att vi kanske har varit släkt i ett tidigare liv. Kanske systrar? Jag förstår om många blir upprörda nu kanske? Men jag tror på ett liv efter detta och då även på ett liv före detta. Jag vill tro på det. För att orka.


Jag har i flera års tid själv lekt med döden och jag har snuddat vid den alltför många gånger. Ibland fattar jag inte varför jag aldrig tog steget fullt ut, precis som du gjorde. Antagligen för att jag är för nyfiken på livet.


Hursomhelst. Linnéa. Var du än befinner dig idag, vill jag att du ska veta att jag tänker på dig och jag hoppas att du har fått ro nu. 
Mina varmaste tankar går även till din familj och dina vänner.
Din historia kommer jag alltid att bära med mig.


Och för att vara ärlig, jag vet att under de 3 år som har gått är det du, din historia och din mammas blogg som har fått mig att kämpa vidare. Lite till, lite till och lite till...
TACK!