Helvete.

Vill inte tänka på de senaste dagarna. Vill inte känna det jag känner. Vill inte se de bilderna som poppar upp så fort jag blundar. Men jag kan inte värja mig, allt finns där. Som för att reta mig. Jag mår inte bra. Jag mår verkligen inte bra och jag blir livrädd för tusende gången när jag inser att JAG HAR TAPPAT KONTROLLEN. Så nu börjar kampen om att återfå den. Få känna den ynka lilla stolthet jag kan känna, när jag klarar av att hantera mina känslor, mina impulser. Men det är inte lätt. Långtifrån lätt. Och tårarna bränner sådär bakom ögonlocken igen. Jag vet inte vart jag ska börja...

Jag blir faktiskt riktigt förbannad. Förbannad över att vissa människor bara får glida genom hela livet på en räkmacka. Medans vissa andra får kämpa för varje steg, för varje andetag. Sen blir jag förbannad på mig själv oxå. Varför kan jag inte skärpa mig? Varför måste jag få ett sånt stort bakslag? Kanske är det normalt som alla säger till mig - att det hade varit konstigt om jag INTE hade fått detta "återfall". Men va fan. 7 månader. I 7 jävla månader klarade jag mig ifrån att skada mig. Men det sket sig. Nu sitter jag här igen med över 50 stygn på kroppen. Matsrupen bränner, svider och ömmar sådär för att bara påminna mig om att jag försökte avsluta allt i tidags natt. Påminna mig om ambulansen, blodet, tabletterna, poliserna, magpumpning, xtra vak, stygn och kol. För i helvete, det ÄR INGET JAG VILL MINNAS.

Jag minns hur jag kommer in till akuten med ambulansen, när den öppnas står redan där 4 personer för att ta emot mig. Jag rullas in på akutrummet. Det är folk överallt. Alla är på mig. Kopplar på slangar, dropp, ekg, drar av mig mina blodiga kläder. Jag vill bara sova, kan inte hålla ögonen öppna. De puttar på mig, ropar mitt namn, att jag inte får somna. Vi måste magpumpa dig Rebecka, hör jag någon säga. Nej nej nej. Jag vill inte, snälla låt mig vara ifred... Det kommer gå bra säger de. De kör ner den tjocka jävla slangen i halsen och jag grips av dödsångest. Jag får ju för i helvete ingen luft, kan inte ta ett enda andetag och det enda de står och säger är "Andas Rebecka, du måste andas." Grips av ännu mer panik för jag inser att de inte förstår att jag INTE kan andas.

Minnesbilder från 3 kirugläkare som står och syr ihop mina sår samtidigt och jag får sånna äckliga overklighetskänslor, jag känner att jag MÅSTE SÄTTA MIG UPP annars dör jag. Det kliar och sticker i hela kroppen men så fort jag lyckats sätta mig upp puttar de bara ner mig igen. Sen blir allt svart...

Vaknar på morgonen på MAVA av att två kvinnliga poliser står vid min säng. "Hej Rebecka! Vi vill bara tala om att en granne till dig ringde oss när hon såg blod hela vägen till din dörr. Så vi var tvungna att bryta upp din dörr, så vi fick byta ut ditt polislås. Hoppas du förstår, du hade kunnat lega där inne och vara skadad. Här har du de nya nycklarna. Men oroa dig inte, hemförsäkringen täcker detta..." Det enda jag får ur mig är "Men min katt då???" Hon säger att de inte såg nån katt, att den säkert har gömt sig eftersom de borrade och hade sig. En våg av skuld och ledsenhet sköljer över mig. Hur mår min lilla flicka där hemma? Hon har alltså varit där med allt blod och sen oxå säkert fått panik över när poliserna stormade in. Min lilla älskling. Nova, jag är ledsen... Förlåter du mamma? För jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv. Men nu ska allt bli bra.

Ssk R här på avdelningen har erbjudit säg att ta hand om Nova nu när jag är inlagd, så efter lunch idag åker vi till mig och packar ihop Nova och hennes grejjer och åker till henne. Jag ber en tyst bön att det kommer gå bra, att Nova klarar detta. Jävla idiot du e Becka, vad tänker du med? Hur kan du utsätta Nova för allt detta?

Jag har inget att säga till mitt försvar. Jag är hemsk. Det enda jag kan komma med är "Jag gör det inte med flit, jag är sjuk, men jag håller på att bli frisk." Och det tar enormt på mina krafter. Det är ingen ursäkt men det är en förklaring... Men jag älskar min katt, min bäbis. Jag skulle kunna gå över eld och vatten för henne. Istället går jag igenom ångest och tårar. Tittar döden i vitögat med en stark längtan att få ett avslut på allt, men jag håller mig krampaktigt kvar i livet. Än ska jag inte ge upp, lite till orkar jag. Kanske blir det bättre som alla säger...

Jag är trött så trött. Men jag har bestämt mig åter igen, att jag ger allt en chans till. Måste återfå kontrollen över mig själv och mitt liv. Vill inte spendera ytterligare år liggandes i en sjukhussäng och drömma om det liv jag aldrig fick.

Det blir inte bättre än vad man gör det till. Punkt.