Jag måste klara av detta liv, vare sig jag vill eller inte.

Jag kastas mellan känslolägen jag inte visste att jag hade. Det är mycket skrämmande och jag attackeras av känslorna av meningslöshet och hopplöshet. Men jag vet att jag djupt inne i mig har den där hjälten, som den dagen när jag var 17 år, och satt i sängen på Barn psyk, lovade att jag aldrig skulle ge upp, hur jobbigt det än är...

Igår blev det lite senare läggdags för mig. Var nämligen hos min kära moder och syster. Mamma skulle iväg och träffa en väninna så jag och syrran fick lite ensam-tid oxå, så mysigt. Först tog vi en sväng med bussen för att göra en sak, det gick väldigt fort. Sen satt vi i syrrans rum och kollade på en film som heter "The Strangers". Huua, den va otäck. Hade det hänt mig hade jag blivit "Lilla Nisse" (läs:knäpp,tokig). Ha ha. Jag stannade faktiskt kvar och tittade på Fångarna på fortet där oxå, var mysig och trevligt, som alltid ♥

Vaknade runt 8.30 imorse. Sen lite senare ringde jag lite samtal, kl 11 var det dags att tvätta vilket jag fortfarande gör, ska hämta tvätten runt 13.20 nu. Bara hoppas att allt är hyffsat tort men det brukar alltid vara något som är envist blött/fuktigt. Hatar det när man måste hänga upp kläderna överallt i lägenheten, men men. Och shit va mycket tvätt jag hade, 2 fullproppade Ikea kassar och min dramaten kärra som även den var fullproppad. Bävar för uppackningen och ihopvikningen senare, usch.

Sitter och funderar vad jag ska göra resten av denna dag. Jag är så trött så jag skulle kunna somna stående men jag vet varför och just därför borde jag INTE ge efter och somna - men ooh va lockande det är. Hmm får väl se vad/om jag hittar på sen??!!

Jag måste klara detta, jag vill klara detta, jag kan klara detta, jag får klara detta.

Det är jag, och endast jag, som kan få det att funka eller att gå åt helvete. Jag vet ju att jag fixar det, jag har fixat det för.

It´s never to late...