Mm, den 24 november 2008. Fan va nära det var då asså. T-banespåret, en flaska vodka, tårar som rinner längs mina kinder, hat gentemot de jag älskar mest. För det e väl så. Att de man älskar mest är även de som kan såra en mest.
Slutade med akuttranspot till psyk, blåste 1,90 promille. Upp på avdelning, självmordsförsök IGEN, personal kastar sig över mig, larm, kaos, blod, stygn, jourläkare - bältessäng i 3 timmar, spruta i rumpan.
När jag tänker tillbaka på allt detta som hände för två år sedan, blir jag årerigen STOLT över hur jävla stark jag har varit och är. Fan, många skulle dö av mindre.
Tänker på samtalet med Peder idag. Vi pratade om min framtid, jobb. Han berättade vad han tyckte osv. Vi ska ha möte med min handläggare på FK den 1 december. Jag vill börja jobba, halvtid, men Peder sa att jag kanske ska börja med 25% och succesivt sen öka till 50.
Mm får se. Herregud, jag kom på det hos honom att det är ca 10 år sedan jag hade ett "riktigt" jobb och det var bara ett sommarjobb. Jag var 15 år gammal och ALLT var en pinsam plåga.
Ok, nu ser jag faktiskt lite av de framstegen alla pratar om att jag har gjort. Men faan va lång tid det ska ta dåe :(
Har iaf mys på här hemma nu, men jag e så trött. Ska glo på TV nu.
Och ett glas cola zero♥
/Hugs an kisses
1 kommentar:
Den här bloggen ska jag följa!
Skicka en kommentar