Faaan, jävla skit. Ja nu har jag återigen "vaknat" och ser nu hur alla de senaste månadernas leverne har förstört både min kropp och själ. Detta måste få ett slut nu. Jag vet att jag kan. Problemet är att jag märker att jag inte längre kan leva på det - att jag kan, utan, nej, det har gått så långt nu att JAG MÅSTE!
Jag hatar min jävla ätstörning så mycket att jag finner inga ord. Asså bara den senaste månaden har jag köpt ÄCKEL OCH SKIT för ÖVER 600 spänn. Och jag har tryckt i mig allt oxå. Fan va förbannad jag är. När lät jag det gå såhär långt? För 3 år sedan var jag på god väg. Minus 15 kg på vågen och min kropp mådde bra. Vad var det som gick fel. Så fel.
Jaja, jag kan inte tänka på det längre. Jag måste fokusera på NUET. För jag lever NU och inte DÅ. NU kan jag faktiskt se till att jag sätter ett stopp över detta. Jag vill inte må såhär längre. Fan, jag måste än en gång sätta på mig boxhandskarna och slåss för mitt liv.
Men jag ska klara det.
Självhatet är som sagt var på högsta nivån. Jag kommer på mig själv att ibland tänka att jag faktiskt önskar att jag hade fortsatt att skära mig istället för att stoppa saker i munnen. Jag äcklas av mig själv och min kropp hela tiden. Det är mycket svårt att duscha, jag drar ut på det. För det finns inget som är så hemskt att inse när man står där och tvättar sig att "fan, nu når jag inte dit, jag kan inte böja mig...blablabla..."
Jag har inte ställt mig på vågen på över en månad för jag har velat blunda för sanningen. Sanningen är den att det GÖR ONT. Så jävla ont.
Advent står för dörren och jag måste erkänna att jag har fått det så mysigt här hemma nu. Jag bytte köksgardiner idag och fick även upp min lysande ängel jag köpte på RUSTA! Jag har även lagt på juldukar på vardagsrums och köksbordet.
Imorgon ska jag sjunga på högmässan med kören. Och vi ska sjunga så många fina sånger att jag ryser. Funderar vad jag ska ha på mig, men återigen kommer självhatet fram och säger "Du ska fan inte visa dig offentligt, du är så jävla äcklig. Göm dig ditt fetto".
Men jag vill ju vara med att sjunga, så jag sväljer den klumpen och sätter i vanlig ordning på mig kolsvarta kläder ihopp om att jag kanske ser en millimeter mindre ut. "Ha, det kan du inbilla dig ditt freak. Du borde sluta äta helt för att överhuvudtaget få andas och ta del av denna värld".
Mm, jag och SJÄLVHATET har en ständig dialog i mitt huvud och jag blir livrädd.
Efter högmässan ska jag åka direkt till hemmet där mormor fortfarande bor. Det är adventsfika där. Mamma och syster ska oxå åka dit. Det blir lixom mitt 1:a advenstfirande. Jag ser fram emot kvällen sen för då har jag bestämt mig för att tända det första ljuset, sätta på julmusik och krypa ner i soffan med en bra bok.
Hoppas även på att mina små bäbisar kommer hålla mig sällskap ♥
Jag tänker på hur många år allting har tagit för mig. Hur många personer, vänner, läkare, psykologer, terapueter, familjen som faktiskt har trott på mig. På att jag faktiskt skulle vinna över mörkret och blodet.
Fast, enligt mig är kampen inte över ännu, men jag måste ju hålla med om att det är en stor förändring nu än vad det var för tex bara ett år sedan. Förra året var jag inlagd nu. Blev inlagd den 8 september(09) och utskriven den 7 januari(10). Mm, jag vet exakt 4 jävla månader med LPT.
Jag höll vid denna tidpunkt på som bäst med att avgifta mig från alla benzo mediciner jag åt i över 5 år. Och fyfan säger jag bara, aldrig mer att jag börjar äta det igen regelbundet asså. Det var det hemskaste jag nånsin gjort i hela mitt liv. Jag blev så sjuk, min kropp blev så sjuk av abstinensen. Jag grät, jag skrek till personalen och min läkare att jag inte klarar det här. De lyssnade, gav mig en kram, eller satt med mig ofta. De gav aldrig upp. De visste att jag skulle klara det. All cred till chefsöverläkaren J. Hensel. Utan henne som läkare, hennes underbara stöd, hennes sätt att se mig, lyssna på mig Rebecka, inte "patient" fick mig att faktiskt fortsätta en dag till, en timme till. Men fyfan det var allt annat än lätt. Hon berättade flera gånger för mig att hon jobbat med benzo-avgiftning i Tyskland och att det är VETENSKAPLIGT BEVISAT att det är 10 ggr VÄRRE att avgifta sig på benz än heroin.
Jag tvekade aldrig att det inte var sant.
Kortet på mig är ca 3 år gammalt. Ser ni hur fräsch jag var här. Solbränd och allmänt frisk. Det jag ser nu när jag tittar mig i spegeln, vilket inte händer ofta, är en blek-fet gädda, med grå hy, finnar av alldeles för mycket choklad, livlösa ögon som för längesen tappat livslusten.
Jag hoppas dock att jag grejjar att ta mig uppåt igen. För det är bara uppåt och framåt som gäller nu. Det finns ingen annan väg jag FÅR ta... Så det så!
Nu ska jag strax mysa i soffan till teven. Pussa lite på Noel, och Nova - om jag får. Hon är lite sur på mig tyvärr. Mammas lilla flicka ♥
Imorgon ska jag sjunga med hjärtat. Jag ska sjunga in hopp i mitt huvud, hopp om att allt kommer ordna sig. Att allt kommer bli bra. För det MÅSTE bli bra.
Ta hand om er, och ha en mysig första advent imorgon.
Kisses `N Hugs ♥
/Becka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar