Saknad.

Jag saknar då-tiden. Jag saknar alla människor jag har mött i livet. Jag saknar det jag hade då, eller inte hade. Jag saknar det jag kunde ha fått, det jag kunde ha blivit. Saknaden över alla platser, städer jag har varit en del av.
Hur många människor har varit med en bit på min resa? Många... men de flesta alldeles för otydliga för att minnas namnet på, minnas deras ord. Som då betydde världen för mig.

Barnpsyk, avd 26 - Danderyds sjukhus. En 17 årig flicka blir inskriven, för det sägs att hon inte vill leva, hon har allvarliga suicid planer. Läkaren dikterar: Patienten är akut suicudal...

Flickans ögon suger i sig omgivningen omkring henne, i hopp om att det är det sista hon ser. Hoppet har förlänge sen svikit, tröttheten är det enda kvar.

Allting är grått och tyst.

Flickan målar sina armar med sitt rakblad, hon skriver i sitt eget blod att hon vill dö - men vad hjälper det?

Personalen omfamnar flickan de gånger hon faller ihop i en ångest hög, de måste påminna henne om att andas.

Men flickan vill inte andas. Hon drar ett djupt andetag, ihopp om att det är det sista.

Det svider, river upp hennes redan så sargade själ.

Varför, 

hon ligger i sin säng i mörkret och undrar varför.

I rum nummer 6 på Barnpsykiatriska avdelningen har nu Flickan somnat, 

endast för att imorgon återigen vakna till hopplösheten och den eviga dödsjakten...

Jag är ledsen om vissa tar illa vid sig av detta, men jag var tvungen att få ur mig dessa tankar. För jag skäms när jag erkänner att jag saknar då-tiden. Man blir trygg med det man är van vid. Detta var JAG.

JAG TROR ALLT HANDLAR OM ATT JAG INTE VET VEM JAG ÄR IDAG.

När jag inte längre använder rakbladen, när döden inte känns lockande 24/7, när jag bara är vanlig.

Vem är jag?

Är jag någon?

...kommer det nånsin bli bra för mig?

Många frågor, på tok för få svar