Huvudvärk, stress och vår.

Det börjar kännas i mig att det e vår. Jag har har under de senaste 8 åren ALLTID blivit inlagd i feb/mars/april/maj. Och det har kommit på tal hos Dr P nu oxå. Men jag vill inte. Jag ska klara detta. Det e exakt 7 månader sedan jag blev utskriven sist. Det längsta  jag någonsin klarat mig utan LPT och sjukhus. Så lite stolt e jag :)

Annars rullar det väl på ganska som vanligt men jag märker att min ork = NOLL. Måste skaffa D-vitaminer om jag ska klara detta. Har haft enorm huvudvärk de senaste dagarna och jag inser att jag e så jävla spänd i kroppen HELA TIDEN. Axlarna är uppe ovanför huvudet och jag blir som en stel pinne varje gång jag ska ta mig nånstans, vaderna krampar o jag tror att benen inte kommer kunna bära mig längre. Men jag kämpar på. Idag åkte jag buss både TILL och HEM när jag skulle träffa arbetsterapeuten. Vi e klara med det vi skulle göra så nästa vecka ska jag träffa den andra, hon som ska hjälpa mig att FYSISK hitta en praktik/ jobb... Jag skulle fundera på VILKA ställen hon ska ringa eller vi ska besöka o fråga :) Kul kul!

De senaste 2 gångerna hos Dr P på MBT-teamet har det varit hög ångest och många tårar. Jag e ledsen för allt känns det som och så ska han sluta o flytta till Afrika av alla ställen. Iofs så hinner jag precis klart med min terapi med honom MEN jag ska få uppföljning och det kan ju inte bli med honom då som det var tänkt. FUCK, rent utsagt. 

Min självkänsla e förbi botten. Jag hatar och föraktar mig själv. Men det värsta e nog ändå att jag spelar teater o ljuger för mig själv. Till vilken nytta? Jag kan inte titta i spegeln, inte ens i badrummet där man bara ser sitt ansikte. Jag blir faktiskt illamående. HUR kan jag se ut som jag gör? Jag borde fan inte vistas ute bland folk. Det känns som ALLA tittar nedlåtande på mig när  jag passerar de.
Kanske e det min nojja bara :/

Btw, jag var på en dejt förra lördagen. MEN det var inget för mig. Han var snäll m.m men jag skulle inte må bra med att umgås med honom o hans vänner. Det e det sista jag behöver. Kul iaf att HAN kontaktade mig o inte tvärtom för en gångs skull :) Kanske e jag inte så hemsk i ful?? (I WISH)

 

Jag minns de gamla tiderna. Jag minns min historia. Jag minns den med sorg men också med glädje. Rädslan över att det återigen ska ta över mig och min själ. Men nej, det tänker jag inte låta den. För jag ska ha ett Svensson-liv. Ni vet, med VVV. Volvo, villa och vovve. Och familj o gärna Många kids. Jag har panik över att det en dag kommer vara försent att uppnå de drömmarna. Jag vill inte hamna i den situationen. Så därför börjar jag nu, med små små steg, att bygga upp en framtid. Min framtid. Så till alla er som inte trodde på mig, ni som sa att jag var ett hopplöst fall, ni som skrev att jag led av "En allvarlig psykisk störning" i era papper som fick mig att spendera månader, år, innanför låsta dörrar. Ni som gav mig, en ung flicka så mycket mediciner att jag utvecklade ett starkt beroende, ni som påstod att livet därute inte var nått för mig. Ni som lät flera hundra elchocker att passera genom min kropp så att långtidsminnet är förevigt borta. Ni som spände fast mig med läderband i en sjukhussäng och lät henne ligga så i flera timmar, flera gånger om dagen, gråtandes.
Jag vill att Ni ska se nu. Öppna ögonen. Det finns INGEN som är ett hopplöst fall. Alla har samma chans och samma rätt.

Jag är inte framme ännu men jag är på väg. Jag kan hantera mina känslor bättre än jag kunde för bara ett år sedan. Mina ärr bleknar för varje dag. Solen lyser och snart e det sommar. Jag måste lära mig att klara livets berg-och-dalbana. För livet e precis så. Med upp och nedgångar. Snäva svängar men ibland även en stark känsla av en kraft som får det att pirra i kroppen.

Nu ska jag starx gå till tvättstugan.
Ta hand om varandra

♥