Igår kväll hade jag gått en hel fucking dag med bilderna från min hemska mardröm jag hade natten innan. Kort kan jag berätta att den handlade om själmord, både mitt eget men även en annan flickas jag har berörts mycket av.
Jag var med vid båda, jag såg när hon ställde sig framför tåget. Hur tåget tillslut har passerat, där ligger hon. Hon har världens bredaste skärsår över ansiktet och huvudet. Plötsligt är hennes familj där, de kramar henne, gråter. De skriker ut att det de var rädd för skulle hända precis har hänt. Jag står där på sidan av järnvägen och tänker "Detta är första gången jag ser en död människa"!
Plötsligt är jag på en enorm motorväg, typ en 5 filig sådan, var en massa bilar, lasbilar och tank bilar. Tydligen har jag ringt polisen och sagt att jag ska ta livet av mig, så plötsligt är jag död. Men jag är medveten om allt omkring mig, jag hör hur polis helikoptrar och ambulans helikopter närmar sig. Jag känner mig så lugn, äntligen är allt över. Det blir en galen räddnings aktion, de lägger mig på en bår/spineboard och sen lyfter helikoptern. Jag ser att de närmar sig mammas hus, de ska visa att jag är död. Jag vill berätta HUR jag dog. Plötsligt säger mamma att "Jag vill inte se VAD du har gjort, jag vill bara se att du är död så att jag vet..." Sen är jag framme på bårhuset. Jag rullas in, ser döda kroppar överallt. På en brits ligger en hel människas hud kvar, ungefär som en orm ömsar skinn, så ser det ut. Kvinnan som låg där innan har fallit ner på golvet i en stor blodig pöl. Bår-kvinnan skrattar när jag tittar på det och hon säger skämtsamt "Ja så kan det gå om de får ligga för länge med salvan...". Sen föser hon över blodiga kroppsdelar, köttslamsor, hjärnsubstans och tillsist allt blod från en bår som jag ska ligga på.
Sen är jag plötsligt med en anorektisk pojke som ska hjälpa mig att dö eller rädda flickan. Vi springer fram, vi har kläder på oss som lyser av neon. Gula och rosa är färgerna. Sen kommer vi fram till en bro, då visar det sig att flickan lyckades att ta livet av sig iaf. Det såg "Varg mannen". Han är känd här för han kan ta sig fram lika snabbt som en varg, han ser även ut som en varg. Läskigt. Men han är snäll. Han berättar att han såg allt hända, hur flickan kastade sig framför tåget och att hennes kropp blev iväg kastad till mellanrummet mellan bron och cement pelaren, så då var vi tvungna att börja borra, för vi måste få fram hennes DNA!
Ja, sen slutade drömmen. Och allt detta UPPLEVDE jag, jag trodde på allvar att jag var död när jag vaknade igår. Försökte på egen hand bearbeta denna dröm men när kvällen kom blev det för mycket, bad att få prata med personal. Jag var (är) helt slut, jag har ingen kraft kvar. Jourläkaren fick komma upp, det var som tur var öl från avdelningen här så vi kände ju varandra. Men han blev orolig, så jag fick x-tra vak IGEN.
MMmm har det fortfarande. Och denna jävla meningslöshetskänsla kväver mig. Jag vill inte mer, jag orkar inte. Jag vill verkligen bara försvinna. Har ingen ork, ingen kraft.
Och det lilla hopp jag en gång hade inom mig är för längesen bortblåst...
Jag får se hur resten av dagen blir, läkaren har ordinerat sobril á 15 mg max 3 ggr/dygn. Han trodde att det beror på ångest det jag upplever. Dimmig syn, ljus och ljud känslig - känns som om jag går i sirap.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta helvete, men jag vet att jag måste, på nått sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar