Övermäktigt.

Just nu känns allt jobbigt. Och då menar jag inte "jobbigt så att jag hellre skulle sitta o glo på TV". Nej jag menar, "jobbigt som att bestiga ett berg"! Bara att vakna var hemskt, och sen känna paniken över allt jag ska göra idag. Så jag gick o la mig igen. Blev väckt av ÖL - samtal. Jag var arg. På vad? På mina känslor, på hela situationen. På att allt känns så fucking jobbigt.

Idag ska jag bestiga MOUNT EVEREST 20 ggr...

Dvs jag ska gå till Dr Peder från sjukhuset (en promenad på kanske 10 minuter), ska prata med honom till kl 13.45. Kl 13.50 åker jag färdtjänst till mamma. Sen ska vi göra lite saker, trevliga iofs- men jag känner bara "hur ska jag orka?" Det handlar inte om att jag inte vill, åh vad jag vill...

Har släpat mig in i duschen men jag e lika varm som innan, svettas iaf. Känns inte fräscht. Min mage är knäpp, fick spy känsla när jag stod o rökte nyss, var tvungen att fimpa. Mår illa, känns som jag ska spy närsomhelst.

Gissar att det e ångesten som gör sig påmind.

Snälla Herr Ångest, lämna mig - om så bara för en stund. Idag vill jag känna mig vanlig. Som vilken 24-åring som helst. Jag vill inte känna mig äcklig och smutsig längre. Jag vill inte att min hjärna ska koka över av alla dessa destruktiva tankar. Jag vill inte hålla döden i handen längre. Jag vill ut i livet, jag vill må bra. Är det för mycket begärt? Ibland slår det mig att eftersom det aldrig inträffar så ÄR det för mycket begärt. Kanske förtjänar jag detta, kanske var jag ond i mitt förra liv som straffar sig nu? Vem vet.

Jag ska iaf göra mitt bästa för att få en trevlig dag och kväll. Och hoppas på att inte min ångest och ledsenhet förstör - varken för mig eller min familj.

KÄRLEK.