When I get older I will be stronger

Suck, vad ska jag skriva nu då? Hm, jag kan ju iaf tala om att jag blev av med extra vaket igår, så nu är jag en fri människa - typ. "Du borde fira, med att gå på toa" sa en annan patient till mig igår. He he det e ju fan sant. Det e inte lätt att gå på toa när det står en och glor på en bara 1 meter ifrån, usch!

Jag höll mig dock på rummet större delen av dagen igår, vet inte varför. Kanske för att jag tycker det e jobbigt med alla människor?! En personal kom in till mig vid 21 tiden. Hon var lite orolig för mig eftersom jag inte visat mig i korridoren nånting typ. Vi pratade lite, nära att jag började gråta. Fan, jag gråter för minsta lilla numera.

MEN jag fick reda på att på ronden igår hade Överläkaren sagt att han tänker behålla mig här, att jag har en DJUP DEPRESSION och att de måste hjälpa mig, att de aldrig har sätt mig i just detta skicket... Så idag ska jag prata med honom och vi får väl se hur det blir med anafranilet. Jag har fått massa konstiga biverkningar av höjningen. As jobbigt. Igår sa han att om de hållt i sig till idag ska vi nog sätta ut den, och så ska jag prova med nån annan. Vi har pratat om voxra, men jag vet ej säkert om det blir den?

Jag är så förbaskat trött på att må såhär nu, orkar inte mer. Vissa stunder kan jag nästan tro att det har blivit bättre, att det börjar gå åt rätt håll men sen så säger nån nånting och allt blir mörkt och jag faller. Börjar gråta för de minsta sakerna. Tex i fredags när jag var hos Dr Peder så skulle vi inte prata om något jätte jobbigt eftersom jag skulle åka direkt på perm. Och sen råkar han nämna den dagen när jag kommer "lämna" MBT-teamet - och tårarna bara vällde över. Jag kände riktig ångest smärta. Som den separations ångest smärta man kände när man var liten och mamma lämnade en på dagis. USCH, jobbigt jobbigt jobbigt.

Konstigt nog kan jag ändå känna i vissa stunder att jag VILL göra saker - när jag blir frisk. Det måste väl vara ett friskhetstecken? Sen att jag så fort jag tänker på att jag vill göra än det ena, än det andra får panik ångest, en enorm trötthet som drar ner mig i golvet, allt blir svart och jag vill bara skrika JAG ORKAR INTE! Jag tror inte att det finns en framtid för mig. Alla säger hela tiden att "det kommer bli bättre Rebecka" men vet ni vad - jag vet inte ens om jag finns kvar här då, för just nu känns det övermäktigt att ens tänka en eftermiddag framåt. Hur ska jag då kunna se mig själv om 1 eller 3 år. NEJ! Och det är NU jag behöver det där "bättre" ni pratar om. Det är NU jag mår såhär inte om 2 veckor eller 4 månader, utan NU! Så ni kan komma med era intränade meningar om att det ALLTID BLIR BÄTTRE och stoppa upp de nånstans. Jag förstår att ni menar väl men det blir bara fel, och istället blir jag förbannad - riktigt pissed off lixom. Det är lätt för er att säga att det kommer bli så jävla mycket bättre. Seriöst - tror ni att nån som jag, som mer eller mindre åkt in och ut från olika instutioner sedan 17-års ålder, kan tro på det ni övat in om den där framtiden ni lurar i oss alla här existerar. Den där framtiden där allt är bra, inget dåligt mående, inga depressioner, ingen ångest, inga självmordstankar. Kanske om detta var första inläggningen för mig skulle jag tro på er, men från den dagen jag blev inlagd på barnpsyk för andra gången på ett par månader insåg jag att detta helvete kommer fortsätta. Kanske i hela mitt liv. Inte för att jag VILL det utan för att jag är dömd. Stämplad. Hospitaliserad. Trasig männsika... Men ok, så här är det. Jag kanske är allt det där, kanske är det hopplöst för mig. Kanske kommer jag spendera mitt liv genom att åka in och ut från psyk, med LPT och xtra vak som enda livsuppehållande medel. Då får det bli så. Så länge inte människorna runt omkring mig ger upp kommer jag inte heller att ge upp. Jag menar det måste väl finnas nån mening med mitt liv oxå, eller? Jo jag tror det och även fast allt är kol svart just nu så klamrar jag mig fast vid just den meningen som jag har tränat in att ÄVEN BAKOM ALLA SVARTA MOLN LYSER SOLEN. Och jag väljer att bara tro på det, även fast jag inte kan KÄNNA det. Rent tekniskt är det ju så...

Och jag ska göra mitt bästa, mer kan man inte begära. Det gör ont och jag är rädd. Som en liten flicka tittar jag oskyldigt upp mot himlen och undrar åter igen vad de där stora gudarna hade för plan för mig när de skapade mig. Kanske var det just detta, att jag ska sitta här på en sluten psykiatrisk vårdavdelning med LPT och Extra Vak men då får det vara så...

det blir inte bättre än vad man gör det till...