Jag klarade det!

Suck. Då sitter jag här igen då. I "vardagsrummet" på avdelning M78. Gillar att sitta här med datorn vid denna tid. Så lugnt. Tyst. Men jag hör svagt hur de pratar utanför, de som sitter vid akvariumet. Behagligt. Känner mig ledsen idag oxå. Blir arg på mig själv, på depressionen rättare sagt. Helt enkelt så satans trött på att må såhär. Vill bara att det ska vända nu, till det bättre.

Fick börja med VOXRA i fredags och jag BER TILL GUD och alla man kan be till att den ska hjälpa mig. För vad händer annars? Jag har provat alla andra antidepp meds så detta e lixom ENDA chansen jag har.

Vet ni, jag är stolt över mig själv. Jävligt stolt. I förrgår kväll vid 21 tiden satt vi vid akvariumet som vanligt och småpratade. Plötsligt börjar en patient prata om övervikt och operation och "att hon inte kan se ut så här längre" och "jag klarar inte detta på egen hand"! Där blev det svart. Kolsvart. Jag HÖR hur mitt hjärta slår så snabbt - dunkdunkdunkdunk, det skenar. Tar mig till mitt rum och kastar mig på sängen, tar min filt och lägger över huvudet, jag hyperventilerar, tårarna börjar rinna. Äckel känslorna anfaller mig, det e nån som skriker neeeeeej jag vill inte, jag kan inte, jag oooooorkar inte. Inser att det är mina tankar. Jag skakar okontrollerat, jag vill bara dö. Patienten som sa det där kommer in, jag hör att hon ber mig om förlåtelse men jag kan inte svara henne, all min kraft går åt till att andas, varje andetag river upp hela mig och det gör så ont, så ont. Hon går efter en stund kommer en annan patient in till mig, klappar lite på mig där jag ligger och hyperventilerar och skakar, frågar om jag vill att hon ska sitta där. Jag får ur mig att jag vill vara ensam. Där jag ligger under lakan och filtar önskar jag så att nån i personalen ska komma, men ingen kommer. Efter ca 40 minuter börjar jag återfå kontrollen, andas lugnare, tårarna har slutat rinna, jag skakar inte lika mycket längre. Jag tar sakta sakta bort filten över huvudet. Sätter mig upp, går upp och röker och då inser jag att ångesten är påväg tillbaka. Ringer på larm klockan vid min säng när jag rökt färdigt - inser att jag inte kommer klara av att ta mig till sjuksköterskan och jag är i DESPERAT BEHOV av min Sobril. Två skötare kommer in men de vänder på klacken så fort jag sa att jag behövde min medicin. Vad nu då, hjälp så brukar hon inte vara. Hon som har varit så snäll mot mig, hon som var med mig vid magpumpning, blod och extra vak. VAD HAR JAG GJORT? Nått måste jag ha gjort annars skulle hon ha satt sig med mig, som hon brukar. Jag reser mig upp och tar mig till personal rummet, frågar henne Vad har jag gjort? "Jag bad om min medicin för jag mår jätte dåligt och ni bara ignorerar mig" säger jag samtidigt som jag börjar gråta igen. "Men lilla gumman då" hör jag henne svara och "jag kommer till dig snart". Går gråtandes och sätter mig vid vattenfallet, sitter och vaggar fram och tillbaka. "Nu skiter jag i detta, jag måste få bort ångesten, skäraskäraskäraskära sönder mig, det är det enda jag tänker på nu. Sen kommer hon, jag gråter ut min smärta och ångest, hon ber om förlåtelse för att det blev som det blev och att de "absolut inte är arga eller sura på mig"!

Efter ett tag lugnar jag mig går och röker en cigg sen går jag och lägger mig. Innan jag somnar tänker jag bara på en enda sak. JAG HAR INTE GJORT MIG ILLA!!!!  Jag ligger där och funderar på VAD jag gjorde, och jag tänker även på att "Jag klarade det" och det var som alla alltid har sagt att det är, att ångesten stiger och stiger men sen så sjunker den oxå. Man kan inte dö av en panik ångest attack - även om man tror det. Fan, va jag e bra!!!Men det var verkligen nära ögat, oj oj oj va nära det var att jag bara sket i allt och tog till rakbladet, men jag gjorde det inte!!!

Mm var bara tvungen att få skriva detta, svart på vitt. Igår var samma skötare här och då kom hon och satte sig och pratade med mig - det värmde. Hon är snäll. Måste jobba på mina "de-hatar-mig-känslorna" som oftast visar sig att de inte stämmer.

Idag är det söndag och jag har absolut ingenting att göra. Nada! Boooooriiiiiiing. Ett bra tecken. Blir väl att jag kollar på nån film. Borde släpa in mig i duschen idag oxå och kanske passa på att bädda rent i sängen! Jag längtar hem, så att det gör ont. Men jag, som alla andra här, vet att det inte är nån bra idé ännu. Det skulle inte gå så bra, inte riktigt ännu. Måste vara lite starkare, lite tryggare - må bättre helt enkelt för jag vill ju inte att det ska sluta som det gjorde sist jag var hemma. Usch, nej!

Saknar min lilla tjej oxå, men har fått höra att hon mår bra, så det är skönt. Mammas lilla bäbis <3 

Sakta sakta börjar, kanske, hoppet återvända och ingen kan vara gladare än jag. Men jag andas lugnt, känner, vrider och vänder på det - bara för att bekanta mig vid den känslan igen. Jag kan ännu inte säga att jag tror detta kommer bli bra till slut, men kanske kanske kan detta vara en bra början. En bra början på resten av mitt liv?!

LOVE.