Jag drömmer, jag vill oh vad jag vill, hallå - kan det inte hända något...?

Känslorna attackerar mig. Inte en känsla. Inte två. Miljoner, miljarder. Och alla dessa tankar, alla dessa "vill". Åh vad jag vill mycket. Jag vill göra om i min lägenhet NU, jag vill börja om från början. Jag vill börja jobba NU. Jag vill hitta en partner NU. Jag vill skaffa egen familj NU! Jag vill gå ner i vikt NU! Jag vill vara som EN VANLIG 24-ÅRIG TJEJ! Gaaaaahhhh, sliter mitt hår, tittar i spegeln och tjejen jag ser där har en tom blick, hon drar fingret långsamt över spegelytan så att det uppstår ett ynkligt litet pip. Är det den tjejen jag VILL möta där. Nej jag vill möta MIG, jag, Rebecka. Fast vem e jag. Kanske ska jag byta tillbaka till det namnet jag hette mina första 10 11 år. Kajsa. Fast nää det e inte jag. Men inte Rebecka heller.Nu är det kväll, snart dags att sova och det jag har i huvudet just nu är att "jag måste borsta tänderna ikväll, faaaan jag ska ju till tandläkaren på tisdag, åh gud jag har inte använt tandtråd som jag lovade, jag e en hemsk människa. Kan jag på något sätt säga att jag har gjort det ändå, nej hon kommer SE att jag inte gjort det. FAAAAN!!" Ni förstår, heter man Rebecka Hegvold så är det inte en självklarhet att man tex borstar tänderna varje kväll. Nää för ibland tar orken bara slut och jag stupar i säng och somnar med kläderna på, hårspännen i håret och som sagt, utan att borsta tänderna. MEN, jag erkänner. Ibland klarar jag bara inte av att borsta de innan jag lägger. Hittar på ursäkter till mig själv, jag fryser jag måste ner under täcket, jag tar tuggummi istället bla blaa blaaaa - ni fattar? INGET I MITT LIV ÄR EN SJÄLVKLARHET, FÅR JAG MÅSTE RÄKNA MED MIN ORK, OM JAG ORKAR ELLER INTE. DET BESTÄMMER RESULTATET, INTE JAG!!!! Jag vill inte vara en sån knäppis. Snälla, jag vill vara VANLIG! Som den där brunhåriga tjejen på tunnelbanan (jaa, om jag färgar mitt hår brunt - då kommer jag känna mig som henne och DÅ blir jag lycklig), rödhåriga kvinnan i affären med en sån där iPhone mobil (om jag skaffar en iPhone, då kommer jag kunna känna mig som henne och DÅ blir jag lycklig) eller den där mamman med de där 3 söta barnen ( om jag skaffar den där väskan hon har, måste mååååste hitta den för DÅ blir jag lycklig.) Hjjjääääääälp mig. Någon! Jag vill vara en vanlig människa, det måste ju betyda att jag inte är vanlig. Jag är ett UFO, en ALIEN.  Fuck this life.

Jag hoppas inte min text - MINA TANKAR, skrämmer er. Men jag skulle inte bli förvånad, för de skrämmer mig rejält. Min kusin har varit här en dryg vecka nu, imorrn åker hon tillbaka till Norge. Vi tittade på film en sista gång nu ikväll. Hon är så himla gullig med Nova. Ingen har nånsin lekt med henne så mycket. Det syns verkligen oxå att hon gillar det, att hon tycker att det är kul. Och genast får jag jätte dåligt samvete gentemot Nova. Herregud, jag leker inte tillräckligt med henne, hon är säkert understimulerad och mår jätte dåligt, jag är en dålig mamma... 

Och jag är sååå besviken på mig själv. Maten har gått åt helvete de senaste dagarna. Eller inte maten, nää den har gått bra - men det har varje dag sen i onsdags blivit nått "EXTRA". Glass hos mormor, tårta hos mamma, glass hos mormor igen, boendestödet kom med bananer jaha vipps så var de borta på ett par dar. FUCK! Skulle vilja låsa in mig själv i ETT rum med endast ägg och bacon. Men jag VET, det är JAG som i varje situation har VALT att äta det ena, än det andra. Det e bara mig jag kan skylla, jag vill bara dela med mig av min besvikelse över mig själv. (Sen att  jag har ätit mat ALLA dagar i över en vecka, och BRA mat, vilket e väldigt ovanligt, nä det ser jag inte, får inte berömma mig själv. Bara titta på felen, inte det positiva. Som vanligt...)

Vart ska jag börja med allt. Eller inget. Jag har för närvarande inga vänner som jag umgås med. Visst jag träffar mycket folk nu, det e kören och kyrkan. Det är snart dansen. Det är terapin, det är biblioteket. Men jag har INGA vänner. Fattar ni att jag e ensam. By myself, eller jag vet att jag har min familj och jag är jätte tacksam att de finns, utan de hade jag inte orkat, och det gjorde så ont när mamma sa de där orden idag, jag vill att du mår bra mamma, jag älskar dig ♥..., det e tack vare mamma och syster jag fortfarande kämpar. Men jag saknar vänner. Nån att snacka skit med, nån som ringer för att höra hur läget e, kanske komma på en kopp kaffe, kanske fråga om jag har lust att komma o se en film, ett teve program tillsammans eller VAD SOM HELST. Men nej, det e dött på den fronten. Och det som gör mig förbannad är att ALLA har sagt till mig att "du måste ut och träffa folk för att knyta nya kontakter, du får inga vänner genom att sitta inne bakom neddragna persienner..." näää jag vet, och jag gör ju saker nu, fan jag e ju nästan aldrig hemma, men inte har jag några vänner för det. Fuck U Becka, you are so lost girl, u better give upp lixom. Och som vanligt, denna fråga som jag ständigt och jämt ställer till mig själv:

Just nu svarar jag ett FETT JÄVLA JA på den frågan. Men nu ska jag inte sitta här och bara låta alla ta del av mina innersta tankar. Nä jag tänder en cigg och drar in röken djupt ner i halsen, så det svider. Tittar kisande på teven fast jag inte fattar vad jag tittar på och när jag rökt klart så  g å r   j a g   o c h   b o r s t a r   t ä n d e r n a !

Men jag glömde en sak till jag vill. 

jag vill skaffa linser, för DÅ blir jag lycklig...

/Becka