Trött som fan!

Ja just det. Bloggen ja. Har ingen som helst lust att blogga egentligen o absolut inget att skriva om, men ja ändå gör jag det. Jag e så trött just nu att jag håller på att spy. Orkar inte ens flytta mig från datorn till soffan (ca 1 meter). Skulle kunna somna stående. Veckan som kommer blir fullsmockad även den som de andra har varit nu sedan skolan började. Min kusin från Norge har varit här i 2 veckor. Åker hem NU, idag! Min syster o jag har umgåtts mycket. Och det e ju nice ♥

På tisdag ska jag på intervju ang jobb/praktik. Vi får se hur det går. Grymt spännande iaf ;) 

Jag e så satans hungrig oxå, borde äta nått men jag oorrrkkaaar iiiiinnnttteee ...

Se om det e nått bra på tv kanske, men tveksamt såhär tidigt en söndag.... 

Har mycket jag borde göra här hemma. Diska, tex. Men jag e säker på att den inte rymmer. Den ligger nog kvar där om ett par timmar oxå.

Ska grejja lite med min nya UNDERBARA mobil oxå. Yeah igår fick jag en ny ;)

Kanske ska ta mig tid nån gång snart att faktiskt skriva lite mer vad som händer i mitt liv just nu. Kan ju iaf säga att det är mycket, och ALLT är bara positivt!!

Trodde ALDRIG jag skulle få uppleva det jag upplever nu.

Ge aldrig upp säger jag bara.

Bjussar på en ny bild på mig, med brunt hår. Ja, jag är trött på att vara blond!

PUSS PÅ ER ♥

3 år sedan Linnéa lämnade livet

Detta är en sorgsen dag, en sorgsen kväll. Tre år har gått sedan du valde att lämna livet. Endast 14 år gammal blev du. Jag fick aldrig äran att lära känna dig personligen, men av din mamma och resten av din familj har jag förstått att du var en älskvärd person. Du var vacker och begåvad på många sätt. Du var omtyckt och älskad av många. 


Ibland, snälla förlåt mig, kan jag fundera på hur du kunde göra det? Du hade ju allt. Underbar familj, vänner. Du hade rest mycket, du bodde i ett jättemysigt område. Du var oerhört vacker. Och du hade framförallt hela livet framför dig. Vad var det egentligen som fick dig att våga ta steget fullt ut? Jag fattar att det måste handla om ett mörker som inte ens jag har varit i närheten av att uppleva. En uppgivenhet som ingen, absolut ingen, ska behöva känna. Jag var hemma hos dig 30 maj 2009, när din mamma hade Öppet Hus för att minnas dig. 

Då var det ett år sedan du dog.
Idag är det tre år sedan.
Tiden går så fort och det känns som om jag slösar bort mitt liv.


Jag minns i ditt rum, ditt rum med blåa tapeter och samma rosa matta och överkast som jag har. Med många nallar på sängen, så många fina ord från många människor som saknar dig. Jag minns T-shirten som hängde på din stol, där du hade skrivit  "Den som säger HEJ får en kram  ". Jag förstod att det var sådan du var, glad och ville alla väl. En go tjej helt enkelt. 
MEN.
Ångesten jag kände i ditt rum, nedstämdheten som satt i väggarna var så jobbig att jag inte orkade vara kvar i rummet länge.
Jag minns att jag förstod varför då, varför du valde att ta livet av dig. När jag kände den smärta som fanns kvar i ditt rum.

Fast jag vet ju inte helt säkert exakt varför. Det var många olika faktorer, vilka endast din familj vet. Jag fortsätter att följa din mammas blogg lite då och då.


Jag har pratat med en del personer i min omkrets som är mycket andliga och berättat om detta. Om dig. Jag har frågat varför jag kände så enormt stark för just dig. En tjej jag aldrig träffade. 
Jag började läsa din mammas blogg ganska på en gång efter att du dog och redan då var det något som högg tag i mig.
Jag har läst många olika liknande historier, men aldrig blivit så personlig berörd...
Jag har fått veta att det är mycket möjligt att vi kanske har varit släkt i ett tidigare liv. Kanske systrar? Jag förstår om många blir upprörda nu kanske? Men jag tror på ett liv efter detta och då även på ett liv före detta. Jag vill tro på det. För att orka.


Jag har i flera års tid själv lekt med döden och jag har snuddat vid den alltför många gånger. Ibland fattar jag inte varför jag aldrig tog steget fullt ut, precis som du gjorde. Antagligen för att jag är för nyfiken på livet.


Hursomhelst. Linnéa. Var du än befinner dig idag, vill jag att du ska veta att jag tänker på dig och jag hoppas att du har fått ro nu. 
Mina varmaste tankar går även till din familj och dina vänner.
Din historia kommer jag alltid att bära med mig.


Och för att vara ärlig, jag vet att under de 3 år som har gått är det du, din historia och din mammas blogg som har fått mig att kämpa vidare. Lite till, lite till och lite till...
TACK!

Drömtatuering?

Jag har tävlat med TLC om min drömtatuering!

www.tlcsverige.se

Nu kan du vinna en weekend i Stockholm med entré till Stockholm Inkbash där du får din drömtatuering! Tävla du också!

Jag hoppas att jag vinner ♥

Risk.

Med stor risk att detta blir emo-aktigt/Berny Pålsson - aktig så låter jag denna sång berätta vad jag känner just nu. Vill skriva nått men hittar inga ord.

Jag balanserar på en smal tråd nu...

Huvudvärk, stress och vår.

Det börjar kännas i mig att det e vår. Jag har har under de senaste 8 åren ALLTID blivit inlagd i feb/mars/april/maj. Och det har kommit på tal hos Dr P nu oxå. Men jag vill inte. Jag ska klara detta. Det e exakt 7 månader sedan jag blev utskriven sist. Det längsta  jag någonsin klarat mig utan LPT och sjukhus. Så lite stolt e jag :)

Annars rullar det väl på ganska som vanligt men jag märker att min ork = NOLL. Måste skaffa D-vitaminer om jag ska klara detta. Har haft enorm huvudvärk de senaste dagarna och jag inser att jag e så jävla spänd i kroppen HELA TIDEN. Axlarna är uppe ovanför huvudet och jag blir som en stel pinne varje gång jag ska ta mig nånstans, vaderna krampar o jag tror att benen inte kommer kunna bära mig längre. Men jag kämpar på. Idag åkte jag buss både TILL och HEM när jag skulle träffa arbetsterapeuten. Vi e klara med det vi skulle göra så nästa vecka ska jag träffa den andra, hon som ska hjälpa mig att FYSISK hitta en praktik/ jobb... Jag skulle fundera på VILKA ställen hon ska ringa eller vi ska besöka o fråga :) Kul kul!

De senaste 2 gångerna hos Dr P på MBT-teamet har det varit hög ångest och många tårar. Jag e ledsen för allt känns det som och så ska han sluta o flytta till Afrika av alla ställen. Iofs så hinner jag precis klart med min terapi med honom MEN jag ska få uppföljning och det kan ju inte bli med honom då som det var tänkt. FUCK, rent utsagt. 

Min självkänsla e förbi botten. Jag hatar och föraktar mig själv. Men det värsta e nog ändå att jag spelar teater o ljuger för mig själv. Till vilken nytta? Jag kan inte titta i spegeln, inte ens i badrummet där man bara ser sitt ansikte. Jag blir faktiskt illamående. HUR kan jag se ut som jag gör? Jag borde fan inte vistas ute bland folk. Det känns som ALLA tittar nedlåtande på mig när  jag passerar de.
Kanske e det min nojja bara :/

Btw, jag var på en dejt förra lördagen. MEN det var inget för mig. Han var snäll m.m men jag skulle inte må bra med att umgås med honom o hans vänner. Det e det sista jag behöver. Kul iaf att HAN kontaktade mig o inte tvärtom för en gångs skull :) Kanske e jag inte så hemsk i ful?? (I WISH)

 

Jag minns de gamla tiderna. Jag minns min historia. Jag minns den med sorg men också med glädje. Rädslan över att det återigen ska ta över mig och min själ. Men nej, det tänker jag inte låta den. För jag ska ha ett Svensson-liv. Ni vet, med VVV. Volvo, villa och vovve. Och familj o gärna Många kids. Jag har panik över att det en dag kommer vara försent att uppnå de drömmarna. Jag vill inte hamna i den situationen. Så därför börjar jag nu, med små små steg, att bygga upp en framtid. Min framtid. Så till alla er som inte trodde på mig, ni som sa att jag var ett hopplöst fall, ni som skrev att jag led av "En allvarlig psykisk störning" i era papper som fick mig att spendera månader, år, innanför låsta dörrar. Ni som gav mig, en ung flicka så mycket mediciner att jag utvecklade ett starkt beroende, ni som påstod att livet därute inte var nått för mig. Ni som lät flera hundra elchocker att passera genom min kropp så att långtidsminnet är förevigt borta. Ni som spände fast mig med läderband i en sjukhussäng och lät henne ligga så i flera timmar, flera gånger om dagen, gråtandes.
Jag vill att Ni ska se nu. Öppna ögonen. Det finns INGEN som är ett hopplöst fall. Alla har samma chans och samma rätt.

Jag är inte framme ännu men jag är på väg. Jag kan hantera mina känslor bättre än jag kunde för bara ett år sedan. Mina ärr bleknar för varje dag. Solen lyser och snart e det sommar. Jag måste lära mig att klara livets berg-och-dalbana. För livet e precis så. Med upp och nedgångar. Snäva svängar men ibland även en stark känsla av en kraft som får det att pirra i kroppen.

Nu ska jag starx gå till tvättstugan.
Ta hand om varandra

♥

Vårdcentralen.

Hej hopp!

Jag var iväg till Vc för ett par timmar sen. Min envisa förkylning vill inte ge med sig. Jag får feber så fort jag gör det minsta lilla.

Blev ingen MBT-grupp idag heller (så skjut mig då). För att vara ärlig så mår jag bajs, och det blir ännu värre när jag e på gruppen. Alla nya som kommit o det blir jämt sånna jobbiga situationer som att nån får psyk bryt, springer ut, gråter osv. Och JA, jag kan jag med, men just nu pallar jag inte.
På vc fick jag lämna blodprov o halsprov o så ska läkaren ringa mig idag OM jag har nån baktriell infektion = penicilin :( Men jag hoppas inte det.

Strax efter kl 17 idag ska jag möta mammi och så ska vi åka till SKHLM för att käka nått smarrigt, och jag ska jag få mina PÅSKPRESENTER!!! Jippi :)

Jag mår illa o känner mig spy färdig. Antagligen för att jag typ aldrig äter.

Vi var några stycken som gjorde slag i saken i lördags och invigde GRILLSÄSONGEN. Jättemysigt och trevligt trots att jag satt där o frös o snora.. men jag lyckades med konststycket att bli solbränd i fejjan ;). He he.

Nää nu ska jag slänga mig i soffan en tag o sträcka ut mig innan d e dags att fara iväg igen.

Take Care ♥

Funderar...

...på om jag ska börja blogga lite mer seriöst? Vi får se. Förkylningen blir inge bättre, bara värre. Nyser o snyter mig hela tiden. Har fått sånna där uuuunderbara sår vid näsan av för mycket snytningar med sträva servetter.. Aja...

Och det där med att jag har det så fint hemma stämmer, men inte just NU. När man har runt 38-39 graders feber pallar man lixom inte att hålla efter. Jag behöver verkligen städa. MEN MEN. Min snälla mamma var här idag igen o hjälpte mig med lite saker, bla att göra rent kattlådan, jag klarar det inte nu när jag mår så här - spy varning!

Sitter här i mörkret o borde gå o tända upp lite men jag orkar inte resa mig. Gaahh!! Men jag ska väl göra d nu, och ta några alvedon oxå. Hm eller kanske väntar jag med det tills jag går o lägger mig så att jag förhoppningsvis får sova lite...

En sak som JAG tycker e synd är att jag nu insett att jag måste ta mina sömnmeds. Kan inte somna utan de nu när jag e sjuk. IMORSE somnade jag strax innan kl 4... Suck.
Men en dag SKA jag kunna sova som normala människor. Har varit beroende av sömnisar i ca 8 år nu. SJUUUKT!

Ha en fin kväll o natt allihopa :)

Bjussar på en bild från när jag var ca 18 år. Skiiiit va smal jag va... (ÅNGEST!)